detsomingenvetom

Jag tror inte min chef på Scandic vet hur mycket han har gjort för mig, både under min tid med Honom men även när jag kom tillbaka till Sverige igen.

 

Det finns som bekant alltid olika sätt att hantera situationer, inget är egentligen mer rätt än andra. Bara annorlunda. Jag hade många jobb, och lika många chefer. Det är inte på något sätt enkelt att vara chef åt någon när något så tydligt inte stämmer, men när det enda man möts av är lögner. Lögner som den anställda tvingas till. Hur gör man med anställda som ibland gråter sig igenom dagarna? När allt man dubbelkollar visar sig vara lögn? Hur hanterar man alla nya skador som försöker gömmas men begränsar arbetet? Var går gränsen för vad man får lägga sig i? Situationen känns troligen omöjlig att hitta en lösning på och tillslut påverkas hela arbetsplatsen. En svår situation med två ytterligheter, jag var med om båda. 

 

Scandic valde att ha approchen "vi vet att du ljuger, men vi förstår att du döljer något som är väldigt fel.". Det räddade mitt liv, att inte bli dömd. NetOnNet valde "psykfall, kom inte hit igen". Fast såklart inlindat i finare termer, det där är ju inte okej. Än idag skiljer det sig åt. Idag är allting löst och utpratat med mina gamla kollegor och chef på hotellen och jag gör något litet inhopp då och då. Från NetOnNet får jag hotbrev med företagsloggan på. Det förvånar mig visserligen, jag trivdes verkligen där och vill absolut inte tro något sånt om någon av mina fd kollegor. Det känns absurt, de va så fina människor allihop. Fast å andra sidan har jag väl mästerskapsguld i felbedömning av människor.

 

Min scandic-chef var väldigt mån om att jag skulle komma tillbaka, prata minst med honom men helst med alla. Det spreds mycket lögner på min facebook, jag hade gråtit mycket på jobbet, kanske inte dykt upp någon dag, alltid varit skadad. Sånt skapar rykten, rykten är sällan sanna eller snälla. Han visste det och ville förhindra det, ville inte att jag skulle bli mer utsatt än vad jag redan var. Att jag skulle kunna komma å hälsa på eller jobba utan att alla skulle viska bakom ryggen. Att jag skulle få ett ställe där allt kunde få vara som vanligt, trevligt häng med människor som såg den riktiga mig. Inte det psykfall som Han gjorde mig till. Att jag skulle slippa skämmas.

 

För det är jag evigt tacksam. Inte ens de som jag trodde var mina närmaste vänner innan allt hände har lyckats med det. Jag förstår att de är svikna, för jag ljög. Hela tiden. Samtidigt slits mitt hjärta ur kroppen när jag tänker på att de valde att tro på Honom, att de inte valde att tänka "så skulle hon aldrig göra, hon måste försöka dölja något".  Men det är så det funkar, människor tröstar, hjälper och försöker förstå till en viss gräns. Sedan blir sveket och frustrationen för stor och då börjar dömandet. Det är så människan är konstruerad. Men så fanns det en person, tack och lov chef, som genom att tvinga mig att svara på frågor och berätta inför hans anställda fick många att se mig igen. Förstå att det jag utsatt dem för var för att jag skulle kunna överleva. 

 

Jag frågar honom titt som tätt varför han gjorde det, det hade trots allt varit fullt tillräckligt att han räddade mitt liv genom att ta dit polisen. Han svarar att han har ett ansvar för sin arbetsplats och att han aldrig någonsin skulle kunna vara stolt över ett ställe där anställda dömer varandra. Han hade hört elaka kommentarer om mig och kände att det inte var okej. Genom att tvinga dit mig igen lärde sig alla att på hans arbetsplats hjälper man kollegor som verkar ha det svårt. Att det alltid finns en anledning till konstigt beteende och det alltid är okej att fråga. Det kostade honom nästan ingenting och arbetsklimatet har blivit mycket bättre. Han såg sin chans. Och han såg sin chans att behålla en anställd.

 

Det blev en win/win-situation och jag har fått komma till fler arbetsplatser efter det. Chef efter chef har hört av sig. Vissa har velat att jag bara har berättat, andra bara velat ställa frågor. På varje ställe har det blivit bra, jag har kunnat bli av med min skam. Kunnat se människorna i ögonen igen. Och ryktena har dödats. Jag har kunnat lägga allt bakom mig. De har kunnat stilla sin nyfikenhet.

 

När jag ser en NetOnNet-skylt börjar jag må illa, hjärtat rusar och jag vill bara långt därifrån fort. Inte så mycket för hotbreven utan för skammen. Skammen över alla rykten som troligen finns och aldrig kommer dödas. Över den person jag tvingades vara när jag jobbade där och alltid kommer förbli. Att jag aldrig kommer kunna tänka tillbaka på vilken kul arbetsplats det var (för det var det) utan alltid kommer dränkas av skam istället.

 

Det finns absolut inget fel i hanteringen. Chefen har gjort exakt det som väntas av honom, troligen till och med mycket mer under min tid där. Ändå är skillnaden stor, leende eller ångest. Ytterligheter.  

 

Scandic-chefen är inbjuden till konferens om arbetsmiljö och var egentligen arbetsgivares ansvar tar slut. Var går gränserna? Vad får man lägga sig i? Ska man bara lägga sig i arbetsinsatsen eller se utanför? Hur förhåller man sig till gränsen mellan chef och vän?  Hur förhindrar man rykten? Ska man tvinga sig till kontakt med sjukskrivna eller hålla låg profil? Och jag vet att i alla fall en person kommer att vara stolt.

 

Rättegångar.

 

Behöva se Honom i ögonen igen. Hotet, våldet och tvånget vibrerar i luften. Film på en av våldtäkterna visas. Han ler. Njuter. Jag blundar och repeterar tyst för mig själv "han gjorde fel, det är inte ditt fel. Fall inte tillbaka i hans makt". Filmen avslutas och jag hör frågan "Du gör inget motstånd, varken verbalt eller fysiskt, hur förmedlade du är du inte ville?". 

 

Jag vill skrika "det brukar inte behövas åtdragna strypsnaror och knivar tryckta mot halsen när man har sex med en frivillig tjej!" Men jag orkar inte. All den kraft jag hållt ihop mig själv med försvinner. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna längre. Han lutar sig tillbaka och flinar. Känner sin makt återvända. Det återupprepas, film efter film visas. Jag ser hur hans leende växer när jag går sönder. 

 

Då önskar jag att han aldrig åkt fast. Han kommer ändå aldrig att bli förloraren. Det kommer alltid att vara jag. Oavsett vilket straff han får så förlorade jag mer samma sekund som samhället valde hans sida. Om så bara för en sekund. 

Det kom smygande, nästan obemärkt i början. Myrkrypningar, skakningar, svaghet. Vänsterhanden började tappa saker och benet vika sig. Orden försvann och jag sa fel. Människor som allt oftare fick ett beskymrat uttryck. Tillslut tillräckligt ofta för att jag skulle inse vad som höll på att hända, att det inte längre var tillfälligheter. Att det inte handlade om någon slump.

 

Det var dags att ta ett beslut, ett orimligt beslut. Operation eller inte operation? Vara garanterad ett normalt liv en begränsad tid till eller riskera att förlora rörelse- och kommunikationsförmåga och bli fången i mig själv under många år? Men med en liten chans att bli bättre. Med ett hopp som försiktigt drömmer om helt bra. Frisk!

 

Många försöker peppa med att man kan ha bra liv även som förlamad, att det bara handlar om anpassning. Men jag kan inte se det. Jag har levt under andras kontroll. Någon annan som bestämt när jag ska äta, sova, duscha, jobba, vilka kläder jag ska ha, vem jag får träffa. För mig spelar det ingen roll om man är psykiskt eller fysiskt oförmögen att styra saker själv, att leva under andras kontroll är inget bra liv. Inte för mig. 

 

Men så finns hoppet, den där önskan om att allt kämpande hittills ska belönas. Om rättvisa. För det är så jag känner, att det skulle vara rättvist. Och jag vet att jag har gjort det tidigare, att hjärtat mirakulöst kommit igång vid sista elstöten. Att kroppen börjat fungera igen efter hjärnblödningarna som tog både tal och stor del av rörelseförmågan. Att jag överlevt läkarnas alla "du har bara tre månader kvar". Det gör hoppet starkare, statistiken har inte alltid rätt. 

 

Men det krävs mycket tillit för att sövas och låta någon gå in i hjärnan, långt in. Det räcker att han darrar till, slinter någon tiondels millimeter så kan det vara kört. En millisekund av okoncentration. Ingen kan garantera att det inte händer, ingen! Hur ska jag då våga? Våga lämna över allt ansvar till kirurgen, inte kunna stå bredvid och påminna om att det är mitt liv det handlar om. Tvinga honom att ta paus om han ser trött ut. Se till att händerna inte darrar. Övervaka!

 

Jag träffade kirurgen. Han lyssnade, han förklarade och framförallt han erkände. Erkände att han inte var någon robot, att det blir fel. Men att konsekvenserna sällan blir så stora. Att det oftast är okej. Att han slutar direkt om det mot förmodan hänt och inte börjar igen förrän han är stabil. Att han kan sina händers signaler, inte går in i kritiska partier om han inte är helt säker.

 

Han skrattade när jag frågade om han insåg att mitt liv ligger i hans händer. Jag gör inget annat än att ha människors liv i mina händer. Det är mitt jobb och har varit i 30 år!  Svaret känns tryggt. Ingen våg av nervositet kommer skölja över honom när han plötsligt inser vilka konsekvenser hans beslut kan få. För han är van. Van vid att rädda liv och jag hoppas att mitt blir ett av alla på hans lista. Ett i mängden, för det är många. Superhjältar finns! 

 

 

 

När jag klev på planet till Polen kände jag mig stark, redo att inte bara se honom utan även möta honom i rätten. Visa att jag levde. Hade tagit mig tillbaka. Jag såg mig själv som en vinnare och längtade efter att se honom ledas iväg in i fångenskap medan jag går ut i friheten!

 

Men när jag stod där innanför den dörr som skiljde mig och de misstänka åt så försvann all styrka jag trodde att jag hade byggt upp. Jag kastades tillbaka, överväldigades av den våg av rädsla som sköljde över mig. Bilder, känslor, smärta och dofter rusade genom kroppen tills jag inte längre kunde andas. Benen vek sig och jag föll ihop på golvet. Automatiskt kröp jag ihop, försökte skydda mig mot slag och sparkar. Det blev tydligt hur traumatiserad jag fortfarande är inombords. Psyket förlorade och jag kände att jag skulle skydda honom om han var en av dem som stod där på andra sidan dörren. Som så många gånger förr, ljuga för hans skull.

 

Han var inte där. Det var dock inga oskyldiga män, det var ondska i människoformat som stod där. Ondska som dödade henne men skonade mig. Jag är glad att jag kunde vittna, även om deras straff är ett hån mot hennes anhöriga. 

 

Väl hemma igen stängde jag in mig i mig själv. Gömde mig ensam i min lägenhet, tappade kontakten med alla runtomkring. Jag behövde lära känna tryggheten igen. Övertyga mig själv om att ingen skulle skada mig. Att jag faktiskt har en plats där jag inte styrs av någon. Jag fick svårt att vara med Jonathan, smärtan över mitt förlorade barn tog överhanden. Orättvisan av att inte han också sover i min famn. 

 

Nu har det gått en tid och vardagen fungerar igen. Jag behöver fortfarande mycket tid för mig själv men jag isolerar mig inte. Det finns alltid en rädsla när jag är bland andra människor, till och med Mikael, Filip och Johannes. Att vara bland andra känns många gånger som att jag skadar mig själv. Det gör ont och skapar nya sår. Men jag vet att jag måste vänja mig och att idag kunna sova i samma lägenhet som Mikael utan att ligga vaken med panikångest hela natten är fantastiskt. Men enda stället där jag verkligen kan vila är ändå ensam, då kan kroppen stänga av det överlevnadssystem som den haft påkopplat så lång tid.

 

Jag vet inte hur jag skall bli tillräckligt stark för att våga peka ut honom, kanske kommer han gå fri tack vare att jag inte vågar. Att jag ligger ihoprullad på golvet och skyddar mig mot slag istället för att stå uppsträckt och säga de tre viktiga orden "det är Han". Jag vet bara att jag ska jobba hårt för det sista. Inte för att han ska straffas utan för att jag ska kunna gå vidare. 

 

 

Nyår, en tid då man ska tänka tillbaka. Reflektera och planera inför det nya. Jag ville inte göra det men på nyårsafton kunde jag inte låta bli. Jag satt i soffan och lyssnade på Jonathans sovande andetag efter att ha lyckats lägga ifrån mig honom utan att han vaknat. Drog in doften av den sovande valpen som övertagit platsen i min famn och kände värmen av ytterligare ett par hundar sovande bredvid. Telefonen plingade till och jag öppnade MMS:et med bild på Mikael, Johannes och Filip i partyhattar och flugor. Då insåg jag att 2015 inte va något dåligt år, det var året då jag vann. Vann över döden, över ondskan, över smärtan, över rädslan, över hatet. Och högsta vinsten är just det, att få sitta där i soffan efter att ha lekt, tränat hundarna, bytt blöjor, torkat kisspölar och bränt vid maten. Ta över medan andra roar sig. Att veta att vännerna kanske inte sitter bredvid men ändå påminner mig om att de finns. Att smärtan också finns där men är hanterbar trots att jag rört mig hela dagen. Att få ha en vardag. Det är så mycket mer än vad jag någonsin vågat drömma om i början av året.

 

2015. Året som började i fångenskap med ofantlig smärta. En kropp i svält, sönderslagen och med obehandlad cancer som frodades. En själ fylld av sorg, rädsla och ensamhet. En enda längtan, att få dö. Slippa Honom. Men Han gjorde ett misstag och mina kollegor, mina hjältar, tog chansen och räddade mig. Mina älskade fransmän fick mig att våga tro på att överleva. Hjälpte mig ta de första stapplande stegen mot en framtid. Inte bara med hjälp av sjukvård utan ännu viktigare vänlighet, tålamod och beröm. Tillslut kände jag att jag var värd att fortsätta andas. 

 

Väl tillbaka i Sverige fortsatte kampen. Min franska läkare följde med, såg till att andra tog över. Både vården och stödet jag skulle behöva för att ha en rimlig chans. Tiden tillbaka i Sverige har såklart varit svajig. Jag har flytt tillbaka till Frankrike några gånger när det blivit för svårt. Perioder har jag inte orkat upp ur sängen, ibland har jag kunnat ha en fungerande vardag. Ibland har jag rört mig obehindrat i samhället, ibland inte vågat lämna lägenheten. Jag har varierat mellan jobb, studier och sjukskrivning. 

 

Jag kan inte säga att jag mår bra. Oro, rädsla, hat och sorg bryter ner en människa. Förtvivlan. Jag har alltid nära till tårar, nära till ångestattacker, svårt med maten och fysiskt hänger kroppen inte alltid med. Ibland blir smärtan ohanterbar. Men jag har accepterat att det är så och att det är okej. Att återhämtning kommer ta lång tid, flera år. Och det kommer aldrig bli som förr.

 

Jag lever under dödshot, jag får hotbrev undertecknat med en fd kollega å nära väns namn utan förklaring. Men några vänner har byggt upp mig igen, så jag kan ta det. Många med små meddelanden, det räcker med ett hej. Mikael, Johannes och Filip har gjort mer. Hållt mig sällskap, tagit över allt jag inte orkat, kramat när det varit tungt och fått mig att skratta. Ofta. Och alla kommer tillsammans med min franska läkare att följa med till Polen där polisen tror att de kan ha hittat Honom, tyrannen. "Han ska aldrig mer få skada vår lilla flicka och han ska straffas för det han gjort, det ska vi se till" klargjorde de och bokade biljetter. Och min återblick på 2015 slutar med tårar av tacksamhet trots allt, för att jag nu omringas av empati och omtanke. Värme och kärlek.

 

Mobilen blinkade. Missade samtal, olästa sms och olästa mejl. Smärtrehabiliteringen undrade nog varför jag inte var där. Johannes om lägenheten var färdigrenoverad. Lilla Oliver ville nog säga god morgon. Men jag orkade inte bry mig, jag låg bara i sängen. Insluten i mig själv, dränkt i mörker. Dag ut och dag in. Minnena och sorgen som all helgona rev upp vägrade lämna. Bilderna, ljuden och känslorna tog all energi. Men så kom han, herr Marceau, ända från Paris. Mikael släppte in honom. När jag inte ens orkade hälsa så la han sig brevid. Efter en lång stund tog han min hand och sa de magiska orden:

 

 

Jag hade föreställt mig den dagen så många gånger. Hur lyckan inte skulle få plats i kroppen. Hur jag skulle explodera av glädje. Hur jag skulle jubla, dansa omkring och berätta för hela världen hur fantastiskt livet är. Hur jag skulle fira i dagar och njuta av känslan av att ha en framtid. 

 

Så blev det inte. Tårarna började rinna. Jag vet inte om det var lättnad, chock eller glädje. Och jag förblev tyst. Tillslut viskade jag: "Tack. Tack för att du inte gav upp när alla andra gjorde det!".

 

Då fortsatte han, ord som har förändrat allting.

 

 

Den kvällen reste jag mig igen. Inte i det euforiska glädjerus jag hade längtat efter men med övertygelsen att livet är värt att kämpa för! Och framförallt att cancern fan inte ska vinna utan kamp! 

Vi satt som vanligt i en sjukhussäng, vi gjorde ofta det. Hon fångade upp mig dagen efter jag fick beskedet om min hjärnrtumör och sedan dess va det vi tillsammans mot cancern. Undersökningar, nya besked, uppvak, cellgifter, strålningar. Allt gjorde vi tillsammans.

 

Denna dagen skrattade vi mycket. För vi kunde skratta också, det är okej att skratta på onkologen. Men mitt i ett skratt förändrades stämningen. Jag visste vad det betydde. Det händer när verkligheten kommer ikapp, när inte ens skrattet räcker för att skjuta bort sanningen man lever i. Skrattet dör ut och hon fäste blicken långt ut genom fönstret. Hon satt så länge, jag var tyst och väntade. Jag behövde inte fråga, jag visste redan.

Tillslut vände hon sig mot mig, såg mig i ögonen och sa "Anna, du vet att jag kommer dö va?". Hela hennes kroppspråk bekräftade vad hon sa, våra samtal skulle aldrig mer handla om att vi kan dö utan om att hon kommer dö. Skillnaden är brutal.

Vilken frisk människa som helst hade genast börjat opponera sig, säga att det kommer bli bra. Att man ska sluta vara så negativ. Men vi visste båda två att det inte är det man behöver, lögner gör inte sanningen mindre smärtsam. Det va därför vi behövde varandra, för att vi förstod. Jag visste att hon behövde få vara precis så rädd som hon va. Att hon behövde sörga att hon aldrig skulle få se sitt barn växa upp. Men också att hon behövde få känna att det va skönt, att slippa ovissheten. Att döden skulle bli en befrielse. 

 

Likaväl som hon visste att jag behövde få sörga att jag skulle förlora henne. Att jag behövde få vara arg över att bli ensam kvar. Tycka det är orättvist att hon skulle få gå först och lämna mig med allt. För det är faktiskt så, det är inte bara den som ska dö som får känna. Det viktiga är att man gör det tillsammans, inte skjuter undan, inte förnekar. Man tröstar inte mindre bara för att man gråter själv, tvärtom. Döden gör ont, det måste den få göra. Det finns ingen styrka i att blunda.  

Vi grät och vi pratade, vi tog oss igenom det mörkaste. Såg till att den andras hjärta fortsatte att slå fast det kändes omöjligt. Tills det inte fanns mer, då skrattade vi igen. Hela kvällen skrattade vi, tillsammans med hennes familj. Hennes sista kväll kunde inte bli bättre.

Denna helgen är det all helgon. Jag har alltid gillat all helgon, det är fint att hedra. Att minnas. När alla andra haft halloween-fester har jag och mina vänner haft minnesdagar. Där sorg och tröst delats, inte bara för att minnas de döda utan för att visa varandra att det finns människor runt omkring. Ta hand om varandra, få alla att känna att tårar är precis lika okej som skratt. I år är det annorlunda, i år känns livet bara skit. Inte ens lena kaniner, glada barn på kalas och ulliga, gulliga glada får har kunnat få själen att le. Inombords har det varit mörkt, dränkt av saknad.

 

Senaste två åren har jag förlorat så många. På så jävla orättvisa sätt, vidriga sätt. Sorgen efter min son som knappt hann komma till jorden innan han fick gå igen, efter min vän som förlorade kampen mot cancern framför mina skräckslagna ögon, efter hon som inte hade samma tur som jag utan förlorade kampen mot ondskan. Blev mördad. Som jag inte kunde rädda. Minnena gör så jävla ont.

 

Att jag inte fattade att det var värkar, men det hade knappt börjat synas att jag var gravid. I själen gnager att jag kanske kunnat rädda honom, om jag bara fattat att den smärtan var annorlunda än den vanliga. Om jag åkt till sjukhuset direkt istället för att bita ihop. Om jag ansträngt mig lite mer för att göra henne fri från sin mördare, övertygat henne att fly. Om jag tagit min väns "Anna, du vet att jag kommer dö eller hur?" på större allvar, ringt på läkaren direkt. Om, om, om...

 

Jag känner paniken jag kände när jag födde honom, helt oförberedd. Huvudet minns hans första rörelser, första gången jag fick honom i famnen. Händerna minns känslan av att hans lilla kropp blev kall mot mitt bröst. Hur en stor del av mig försvann. Jag hör min väns lilla son gång på gång skaka min väns hand och säga "mamma vakna". Jag känner hans rädsla när jag höll om honom när läkarna rusade in, hur jag höll för hans ögon. Maktlösheten när jag insåg att min famn inte kunde skydda honom från den brutala verkligheten. 

 

Jag har förträngt, stängt in och stålsatt mig. Åkt till jobbet dagen efter. På de 5 dagarna borta från jobbet hade jag fått och förlorat det finaste i mitt liv. Men själen va redan så skadad, inte mottaglig för mer tyngd. Och kroppen så trasig att en förlossning varken gjorde till eller från. Hemma fanns han, arg över att barnet dog. Så hemma skulle innebära mer våld. Jag hade inget annat val än att återgå till jobbet. Vardagen. Jag berättade bara om min sons död för en vän, han skrattade. Ett litet litet barn, mitt barn, hade dött och han log. Skrattade hånfullt. Det skrattet är bland det hemskaste jag upplevt. Idag har han blivit pappa, jag tror inte, men jag hoppas, att han ångrade sitt skratt när hans barn föddes. Djupt. Därefter lovade jag mig själv att inte säga något till någon. Någonsin. Stänga in och aldrig mer känna. Jag skulle inte klara en vän till som skrattade.

 

Men psykologen har tjatat, sagt att saker måste släppas ut. Klaras upp oavsett hur ont det gör. Så i helgen öppnade jag dörren. En springa bara och ändå drunknar jag. Jag trodde jag skulle kunna minnas, våga känna. Men jag vill bara byta. Få dö och låta någon av de andra leva. Skulden över att vara den som fortfarande andas ligger som en tyngd över bröstet. 

 

Kanske är det som psykologen säger. Att det måste få göra ont. Så helvetes, jävla asont att smärtan blir fysisk. Att man spyr. Att det är okej att all kraft går åt till att försätta andas, att det är oundvikligt för att kunna ta sig vidare. Jag ska försöka att inte stänga dörren igen, fortsätta förtränga. Han lovar att jag kommer överleva, jag är tveksam..

 

 

Igår samlade jag kraft och åkte och sa hej till några fd kollegor som va i stan. Jag tycker kollegor är svårt, de blir en så stor del av ens liv och sedan när man slutar jobbet så försvinner alla bara. Samma dag som man går ut från jobbet sista dagen är man inte en i gänget längre och efter ett par månader vet man ingenting om varandra. Jag tycker det är jobbigt, blir så stor förändring.

 

Denna gång var det extra svårt. Det var människor från det jobbet jag va på under tiden som jag bodde med honom. De va till dem jag åkte efter långa nätter av misshandel och våldtäkter, efter cancerbesked och mordförsök. Det va de som stod ut med att jag var ledsen och vissa dagar knappt orkade jobba. De som tröstade, kramade, pratade och kompenserade utan att klaga. Utan att fråga. Utan att veta att de var de enda människorna jag träffade som inte ville skada, som visade att jag hade ett värde när tårarna torkades. Att de va hela min trygghet och enda möjlighet att samla kraft för att orka en natt till i hemmets mörker. Jag önskade ofta att jag kunde berätta vilken enorm skillnad de gjorde, hur mycket de betydde för mig.

 

Samtidigt visste jag att det pratades, att människor började undra. Att ingen fick ihop vad jag sa, vad han tvingade mig att säga. Han fortsatte att ljuga även när jag slutat via SMS, chatt och facebook. Jag vet inte vilka som blev inblandade och vet inte vad andra vet, därför tvekade jag på att träffas. Det blir svårt om människor som jag tycker så mycket om är arga för saker han skrivit i mitt namn. För att jag ljugit. 

 

Jag visste inte heller hur jag skulle reagera. De tillhör en tid som jag inte ens orkat börja bearbeta. Jag var orolig för att jag skulle slängas tillbaka. Känna rädslan och sorgen som jag kände då. Eller att saknaden efter den trygghet som de gav skulle bli för stark, att jag skulle vilja tillbaka. 

 

Känslorna stormade när vi träffades och jag visste inte vad jag skulle säga. Vad ska jag svara på "Vad gör du nu för tiden?" eller "Har det hänt något kul sen sist?". Hjärtat ville bara berätta allt som hänt, få förklara och få skrika TACK. Hjärnan vill undvika ämnet, så jag gjorde det. Svarade lite flyktigt om jobb och studier, undvek cellgifter och mordhot och hoppades att peruken skulle sitta fast. Det gjorde den och jag hoppas att vi kommer träffas fler gånger. Att jag någon gång ska orka säga tack!

Utskriven från sjukhuset. Ett snabbt obligatoriskt möte på jobbet men annars bara återhämtning. Sova utan pipande maskiner, utan sjuksköterskor som måste kolla värden. Vila.

 

Umgås med en vän och hans barn. Muffinsbak, lite lek och mycket soffmys. De är så fina. Håller sig lugna när jag har ont. Kryper upp i famnen och kramas när jag är ledsen. Säger så många kloka ord. Ord som kommer från hjärtat, helt opåverkade av vad som anses vara okej eller inte. Han kan vara stolt, han är stolt. Jag är också stolt, och tacksam. Tacksam för att jag får vara en del av deras familj ibland. Jag tror det är det finaste man kan ge en annan människa, gemenskap och omtanke. Kärlek. Någondag hoppas jag att jag skall kunna ge tillbaka, i alla fall en bråkdel av det han har gett mig de här dagarna.

 

95 av 96 möjliga timmar. Jag vet inte om det finns någon form av rekord i att sitta på en pinnstol, i så fall tror jag att han har det. 4 dygn, på en trästol. Han åt, han sov och han väntade sittande på exakt samma plats. Utan dyna.

 

Jag var väldigt sjuk, cellgiftsjuk. Något man måste testa för att förstå helvetet. Jag yrade i ett tillstånd mellan medvetande och omedvetande. Vaknade ibland av mina egna skrik när smärtan blev för intensiv. Jag spydde tills kroppen inte orkade mer. Jag grät till jag inte fick luft. Men han kunde inte trösta. Min hjärna var för trött för att förstå ord. Huden va för öm för tröstande händer. Ändå satt han kvar, han förstod att jag behövde vara själv men inte ensam!

 

Det som har smärtat mig mest är alla människor som försvunnit. Som trodde på honom. Jag saknar dem. Allihop! Men idag smärtade äntligen cellgifterna mer än saknaden. Jag har lärt mig att vänskap inte mäts i antal meddelnaden på telefonen eller kommentarer. Den mäts i antal timmar på en trästol!

Jag har alltid älskat mitt hår, det har alltid varit perfekt! Sådär långt, tjockt, lagom glansigt och mjuk. Idag är det bara långt. Långt, tunt, bitvis helt borta och glanslöst. Fult.

 

Om man jämför mig idag med mig för fyra år sedan är det inte bara håret som förändrats, utan hela jag. Jag som levde då finns inte längre kvar. Jag som jobbade 70 timmar i veckan, hade hundkurser, umgicks med vänner, startade projekt. Jag som satsade, påverkade och klättrade. Jag som älskade varenda vaken minut. Det jaget är borta. Kvävt!

 

Förr blev jag ledsen och arg över att se alla människor som fastnat i en grå vardag. Som kommer till jobbet utan mål och ambitioner. Stannar fast de inte trivs, fast bristen på motivation är så låg att de inte längre gör ett bra jobb. Som inte längtar efter varje ny dag, oavsett arbete eller ledig. Människor som spenderar sin fritid framför en skärm i soffan eller sover bort timme efter timme. Människor som belönar sig med att göra ingenting, utan att förstå hur roligt livet är bara man gör något! Något man brinner för!

 

Idag är jag precis sån. Sån som jag lovade mig själv att aldrig bli. Sån som stannar i soffan för att jag inte orkar. Som, de få dagarna jag jobbar, gör det helt utan engagemang. Som sätter på Top Gear istället för att vara där det händer. Som backar ur, som gömmer sig för livet. Som blivit lika glanslös som håret.

 

Jag hatar det, hatar mig själv för det. 

 

 Under håret gömmer sig två stora ärr. Det krävdes över 70 häftklamrar för att få ihop såren. De vittnar om misshandel och cancer. Jag brukar dra undan håret och kolla på dem när självföraktet blir för stort. Påminna om att det är okej, att förutsättningarna är andra. Att ärren inom mig är ännu större, fortfarande blödande sår. Att det vissa dagar är en större bedrift att starta datorn idag än va det va att jobba 200 % för fyra år sedan. Livet förändras, framgång byts mot överlevnad. 

 

Jag minns inte så mycket bilder. Jag skulle inte kunna rita huset där han höll mig instängd, inte heller kedjorna jag satt fast i eller vapnena han använde. Men jag minns känslorna. Längtan efter allt som fanns utanför. Saknaden efter livet. Sorgen över att ingen letade. Rädslan och ovissheten. Kölden, hungern, smärtan. Och tårarna, alla tårarna. Jag minns hur de aldrig tog slut, hur kroniskt ledsen jag var. 

 

Därför gör det ont i mig när jag inser att jag är lika ledsen idag. Trots att jag har frihet, mat och värme så rullar tårarna. Alla dagar jag har stannat i sängen när all energi runnit ut med nattens tårar och huvudet spränger. Eller när det är omöjligt att stanna kvar i skolan för att den fejkade styrkan tar slut.

 

Det finns mycket som är förlorat. Så mycket sorg i en känslig själ som aldrig hunnit hitta styrka. Aldrig fått bygga upp ett försvar. Och därför faller jag om och om igen. För småsaker, saker som hör till vardagen. Den fungerar inte, varenda sekund jag förväntas klara mig själv är en sekund för mycket. Att ta beslut, fördriva tiden utan att drunkna i rädslan och komma ihåg. 

 

Jag och psykologen bråkar. Jag vill göra som jag alltid gjort, jobba hårt dygnet runt. Riktlinjer, rutiner och regler. Högt tempo så jag kan glömma. Han tycker jag ska stanna upp, ta mig igenom det svåra. Låta själen bli stark. Bli hel! Det är svårt men innerst inne så vill jag, jag vet att jag vill! Jag vill leva, utan all tvekan. Någon dag ska jag njuta av allt det som jag längtade efter när jag trodde att jag aldrig skulle få det igen. 

Jag sitter där i bänkraden. Det är en av många begravningar jag varit på, vid 24 års ålder har jag tappat räkningen. Men det är tvåsiffrigt antal, kanske till och med börjar med en tvåa. Släktingar och vänner har fått ett sista farväl. I många fall har det slitit sönder mig gång på gång, av saknad, sorg och ilska över att bli ensam kvar oväntat tidigt. I enstaka fall har personen hunnit bli gammal och dement, döden har varit mer naturlig. Lättare att acceptera. Men varenda gång har jag också gråtit av oro för den döda, över att döden var hemsk. Att den gjorde ont. Att man fastnar i sorg och ångest över att inte få vara kvar. Att man går vilse i en främmande värld.

 

Denna gång är det dock annorlunda. Jag och döden har lärt känna varandra, vi har under senaste åren levt nära varandra. Den är inte längre skrämmande och okänd. Jag har sett livet försvinna. Jag har hört de ångestfyllda skriken precis innan kniven träffar hjärtat och det blir tyst. Jag har bevittnat den obeskrivliga sorgen hos en mor när cancern tagit hennes dotter. Och hos ett litet barn som förlorar sin mamma.

 

Jag har också känt döden. Jag är känt den direkta paniken och dödsångesten när pistolen hålls mot tinningen. Jag har levt med den där vardagliga rädslan för att livet ska ta slut, att cancern ska vinna. Jag har legat vaken hela nätterna för att jag är rädd för att inte vakna igen om jag somnar. Jag har gråtit när arbetsdagen börjat ta slut i rädsla för att det är just den kvällen han ska gå för långt och ta mitt liv. Jag har känt ovissheten och det ogreppbara i att bara försvinna. Men när det varit som värst har jag också känt längtan efter döden, sett den som min vän. Min trygghet.

 

Men jag har också upplevt döden. Jag har dött. Jag vet hur det känns när kroppen är så svag att den inte orkar mer, att hjärtat slutar slå. Jag har känt hur kroppens alla celler kämpar i panik innan det på en sekund slår över till totalt lugn. Hur allt kaos runtomkring långsamt glider iväg, hur alla sinnen först förstärks och sedan stängs av och efterlämnar sig ett lugn. Total tystnad. Avslappning. Hur kampen tar slut. Men hjärtstartaren såg till att min kamp fortsatte. Jag och döden träffades men skildes åt, för den gången.

 

Jag har accepterat att jag inte vet vad som kommer hända, innerst inne tror jag att det bara tar slut. Att även känslan av lugn mattas ut, försvinner. Men jag tror att om jag bara tänker tillräckligt koncentrerat på min älskade döda mormor när jag känner att kroppen ger upp nästa gång så kommer jag att få se henne, då kommer vi att hinna träffas igen innan min hjärna dör. Att lugnet och mormor blir en fin avslutning.

 

När jag sitter där i bänken tröstar jag mig med att oavsett hur rädd han var innan hjärtat slutade slå så slutade det inte i panik. Det slutade med lugn. Jag vet att han inte lider, att ångesten inte följer med. Att lidandet finns kvar hos oss medan hans försvunnit. För det finns inget som gör ondare än att aldrig mer får se någon man älskar. 

En sommar har snart gått sedan jag återvände. Dagar, veckor och månader har passerat. Livet har passerat. Men det känns inte som mitt liv. Det känns inte som jag. Jag måste lämna mig själv för att kunna leva det liv som jag förväntas leva. Det är så mycket i vardagen som är omöjligt för mig. Kunna gå på en väg utan att söka skydd i panik. Kunna höra ett lås vridas utan känslan att bli inlåst. Kunna kramas utan känslan av att vara fast och slå mig loss. Kunna äta utan att spy. Inget av det skulle jag kunna göra om jag inte låtsades vara någon annan. Jag kollar på omgivningen och härmar. Försöker minnas hur man gör. Se om människor är rädda eller om det bara är jag. Om jag ska fly eller bara fortsätta gå. 

 

Det har gått framåt, tror jag. Vissa nätter har jag kunnat stanna på ett ställe hela natten. Ibland kör jag raka vägen istället för krokiga omvägar. Vissa människor kan använda en kniv i köket utan att jag flyr. Hatet börjar ta mindre plats. Det är stora framsteg, större än jag förstår. Det är sånt som jag måste påminna mig om varje dag, att det går framåt. Hur förlamande rädslan än kan vara så finns det hopp. Hopp om att jag en dag ska kunna känna mig trygg igen, om så bara för några minuter!