detsomingenvetom

Vi satt som vanligt i en sjukhussäng, vi gjorde ofta det. Hon fångade upp mig dagen efter jag fick beskedet om min hjärnrtumör och sedan dess va det vi tillsammans mot cancern. Undersökningar, nya besked, uppvak, cellgifter, strålningar. Allt gjorde vi tillsammans.

 

Denna dagen skrattade vi mycket. För vi kunde skratta också, det är okej att skratta på onkologen. Men mitt i ett skratt förändrades stämningen. Jag visste vad det betydde. Det händer när verkligheten kommer ikapp, när inte ens skrattet räcker för att skjuta bort sanningen man lever i. Skrattet dör ut och hon fäste blicken långt ut genom fönstret. Hon satt så länge, jag var tyst och väntade. Jag behövde inte fråga, jag visste redan.

Tillslut vände hon sig mot mig, såg mig i ögonen och sa "Anna, du vet att jag kommer dö va?". Hela hennes kroppspråk bekräftade vad hon sa, våra samtal skulle aldrig mer handla om att vi kan dö utan om att hon kommer dö. Skillnaden är brutal.

Vilken frisk människa som helst hade genast börjat opponera sig, säga att det kommer bli bra. Att man ska sluta vara så negativ. Men vi visste båda två att det inte är det man behöver, lögner gör inte sanningen mindre smärtsam. Det va därför vi behövde varandra, för att vi förstod. Jag visste att hon behövde få vara precis så rädd som hon va. Att hon behövde sörga att hon aldrig skulle få se sitt barn växa upp. Men också att hon behövde få känna att det va skönt, att slippa ovissheten. Att döden skulle bli en befrielse. 

 

Likaväl som hon visste att jag behövde få sörga att jag skulle förlora henne. Att jag behövde få vara arg över att bli ensam kvar. Tycka det är orättvist att hon skulle få gå först och lämna mig med allt. För det är faktiskt så, det är inte bara den som ska dö som får känna. Det viktiga är att man gör det tillsammans, inte skjuter undan, inte förnekar. Man tröstar inte mindre bara för att man gråter själv, tvärtom. Döden gör ont, det måste den få göra. Det finns ingen styrka i att blunda.  

Vi grät och vi pratade, vi tog oss igenom det mörkaste. Såg till att den andras hjärta fortsatte att slå fast det kändes omöjligt. Tills det inte fanns mer, då skrattade vi igen. Hela kvällen skrattade vi, tillsammans med hennes familj. Hennes sista kväll kunde inte bli bättre.