detsomingenvetom

Jag har alltid älskat mitt hår, det har alltid varit perfekt! Sådär långt, tjockt, lagom glansigt och mjuk. Idag är det bara långt. Långt, tunt, bitvis helt borta och glanslöst. Fult.

 

Om man jämför mig idag med mig för fyra år sedan är det inte bara håret som förändrats, utan hela jag. Jag som levde då finns inte längre kvar. Jag som jobbade 70 timmar i veckan, hade hundkurser, umgicks med vänner, startade projekt. Jag som satsade, påverkade och klättrade. Jag som älskade varenda vaken minut. Det jaget är borta. Kvävt!

 

Förr blev jag ledsen och arg över att se alla människor som fastnat i en grå vardag. Som kommer till jobbet utan mål och ambitioner. Stannar fast de inte trivs, fast bristen på motivation är så låg att de inte längre gör ett bra jobb. Som inte längtar efter varje ny dag, oavsett arbete eller ledig. Människor som spenderar sin fritid framför en skärm i soffan eller sover bort timme efter timme. Människor som belönar sig med att göra ingenting, utan att förstå hur roligt livet är bara man gör något! Något man brinner för!

 

Idag är jag precis sån. Sån som jag lovade mig själv att aldrig bli. Sån som stannar i soffan för att jag inte orkar. Som, de få dagarna jag jobbar, gör det helt utan engagemang. Som sätter på Top Gear istället för att vara där det händer. Som backar ur, som gömmer sig för livet. Som blivit lika glanslös som håret.

 

Jag hatar det, hatar mig själv för det. 

 

 Under håret gömmer sig två stora ärr. Det krävdes över 70 häftklamrar för att få ihop såren. De vittnar om misshandel och cancer. Jag brukar dra undan håret och kolla på dem när självföraktet blir för stort. Påminna om att det är okej, att förutsättningarna är andra. Att ärren inom mig är ännu större, fortfarande blödande sår. Att det vissa dagar är en större bedrift att starta datorn idag än va det va att jobba 200 % för fyra år sedan. Livet förändras, framgång byts mot överlevnad. 

 

Jag minns inte så mycket bilder. Jag skulle inte kunna rita huset där han höll mig instängd, inte heller kedjorna jag satt fast i eller vapnena han använde. Men jag minns känslorna. Längtan efter allt som fanns utanför. Saknaden efter livet. Sorgen över att ingen letade. Rädslan och ovissheten. Kölden, hungern, smärtan. Och tårarna, alla tårarna. Jag minns hur de aldrig tog slut, hur kroniskt ledsen jag var. 

 

Därför gör det ont i mig när jag inser att jag är lika ledsen idag. Trots att jag har frihet, mat och värme så rullar tårarna. Alla dagar jag har stannat i sängen när all energi runnit ut med nattens tårar och huvudet spränger. Eller när det är omöjligt att stanna kvar i skolan för att den fejkade styrkan tar slut.

 

Det finns mycket som är förlorat. Så mycket sorg i en känslig själ som aldrig hunnit hitta styrka. Aldrig fått bygga upp ett försvar. Och därför faller jag om och om igen. För småsaker, saker som hör till vardagen. Den fungerar inte, varenda sekund jag förväntas klara mig själv är en sekund för mycket. Att ta beslut, fördriva tiden utan att drunkna i rädslan och komma ihåg. 

 

Jag och psykologen bråkar. Jag vill göra som jag alltid gjort, jobba hårt dygnet runt. Riktlinjer, rutiner och regler. Högt tempo så jag kan glömma. Han tycker jag ska stanna upp, ta mig igenom det svåra. Låta själen bli stark. Bli hel! Det är svårt men innerst inne så vill jag, jag vet att jag vill! Jag vill leva, utan all tvekan. Någon dag ska jag njuta av allt det som jag längtade efter när jag trodde att jag aldrig skulle få det igen.