detsomingenvetom

Denna helgen är det all helgon. Jag har alltid gillat all helgon, det är fint att hedra. Att minnas. När alla andra haft halloween-fester har jag och mina vänner haft minnesdagar. Där sorg och tröst delats, inte bara för att minnas de döda utan för att visa varandra att det finns människor runt omkring. Ta hand om varandra, få alla att känna att tårar är precis lika okej som skratt. I år är det annorlunda, i år känns livet bara skit. Inte ens lena kaniner, glada barn på kalas och ulliga, gulliga glada får har kunnat få själen att le. Inombords har det varit mörkt, dränkt av saknad.

 

Senaste två åren har jag förlorat så många. På så jävla orättvisa sätt, vidriga sätt. Sorgen efter min son som knappt hann komma till jorden innan han fick gå igen, efter min vän som förlorade kampen mot cancern framför mina skräckslagna ögon, efter hon som inte hade samma tur som jag utan förlorade kampen mot ondskan. Blev mördad. Som jag inte kunde rädda. Minnena gör så jävla ont.

 

Att jag inte fattade att det var värkar, men det hade knappt börjat synas att jag var gravid. I själen gnager att jag kanske kunnat rädda honom, om jag bara fattat att den smärtan var annorlunda än den vanliga. Om jag åkt till sjukhuset direkt istället för att bita ihop. Om jag ansträngt mig lite mer för att göra henne fri från sin mördare, övertygat henne att fly. Om jag tagit min väns "Anna, du vet att jag kommer dö eller hur?" på större allvar, ringt på läkaren direkt. Om, om, om...

 

Jag känner paniken jag kände när jag födde honom, helt oförberedd. Huvudet minns hans första rörelser, första gången jag fick honom i famnen. Händerna minns känslan av att hans lilla kropp blev kall mot mitt bröst. Hur en stor del av mig försvann. Jag hör min väns lilla son gång på gång skaka min väns hand och säga "mamma vakna". Jag känner hans rädsla när jag höll om honom när läkarna rusade in, hur jag höll för hans ögon. Maktlösheten när jag insåg att min famn inte kunde skydda honom från den brutala verkligheten. 

 

Jag har förträngt, stängt in och stålsatt mig. Åkt till jobbet dagen efter. På de 5 dagarna borta från jobbet hade jag fått och förlorat det finaste i mitt liv. Men själen va redan så skadad, inte mottaglig för mer tyngd. Och kroppen så trasig att en förlossning varken gjorde till eller från. Hemma fanns han, arg över att barnet dog. Så hemma skulle innebära mer våld. Jag hade inget annat val än att återgå till jobbet. Vardagen. Jag berättade bara om min sons död för en vän, han skrattade. Ett litet litet barn, mitt barn, hade dött och han log. Skrattade hånfullt. Det skrattet är bland det hemskaste jag upplevt. Idag har han blivit pappa, jag tror inte, men jag hoppas, att han ångrade sitt skratt när hans barn föddes. Djupt. Därefter lovade jag mig själv att inte säga något till någon. Någonsin. Stänga in och aldrig mer känna. Jag skulle inte klara en vän till som skrattade.

 

Men psykologen har tjatat, sagt att saker måste släppas ut. Klaras upp oavsett hur ont det gör. Så i helgen öppnade jag dörren. En springa bara och ändå drunknar jag. Jag trodde jag skulle kunna minnas, våga känna. Men jag vill bara byta. Få dö och låta någon av de andra leva. Skulden över att vara den som fortfarande andas ligger som en tyngd över bröstet. 

 

Kanske är det som psykologen säger. Att det måste få göra ont. Så helvetes, jävla asont att smärtan blir fysisk. Att man spyr. Att det är okej att all kraft går åt till att försätta andas, att det är oundvikligt för att kunna ta sig vidare. Jag ska försöka att inte stänga dörren igen, fortsätta förtränga. Han lovar att jag kommer överleva, jag är tveksam..