detsomingenvetom

Det kom smygande, nästan obemärkt i början. Myrkrypningar, skakningar, svaghet. Vänsterhanden började tappa saker och benet vika sig. Orden försvann och jag sa fel. Människor som allt oftare fick ett beskymrat uttryck. Tillslut tillräckligt ofta för att jag skulle inse vad som höll på att hända, att det inte längre var tillfälligheter. Att det inte handlade om någon slump.

 

Det var dags att ta ett beslut, ett orimligt beslut. Operation eller inte operation? Vara garanterad ett normalt liv en begränsad tid till eller riskera att förlora rörelse- och kommunikationsförmåga och bli fången i mig själv under många år? Men med en liten chans att bli bättre. Med ett hopp som försiktigt drömmer om helt bra. Frisk!

 

Många försöker peppa med att man kan ha bra liv även som förlamad, att det bara handlar om anpassning. Men jag kan inte se det. Jag har levt under andras kontroll. Någon annan som bestämt när jag ska äta, sova, duscha, jobba, vilka kläder jag ska ha, vem jag får träffa. För mig spelar det ingen roll om man är psykiskt eller fysiskt oförmögen att styra saker själv, att leva under andras kontroll är inget bra liv. Inte för mig. 

 

Men så finns hoppet, den där önskan om att allt kämpande hittills ska belönas. Om rättvisa. För det är så jag känner, att det skulle vara rättvist. Och jag vet att jag har gjort det tidigare, att hjärtat mirakulöst kommit igång vid sista elstöten. Att kroppen börjat fungera igen efter hjärnblödningarna som tog både tal och stor del av rörelseförmågan. Att jag överlevt läkarnas alla "du har bara tre månader kvar". Det gör hoppet starkare, statistiken har inte alltid rätt. 

 

Men det krävs mycket tillit för att sövas och låta någon gå in i hjärnan, långt in. Det räcker att han darrar till, slinter någon tiondels millimeter så kan det vara kört. En millisekund av okoncentration. Ingen kan garantera att det inte händer, ingen! Hur ska jag då våga? Våga lämna över allt ansvar till kirurgen, inte kunna stå bredvid och påminna om att det är mitt liv det handlar om. Tvinga honom att ta paus om han ser trött ut. Se till att händerna inte darrar. Övervaka!

 

Jag träffade kirurgen. Han lyssnade, han förklarade och framförallt han erkände. Erkände att han inte var någon robot, att det blir fel. Men att konsekvenserna sällan blir så stora. Att det oftast är okej. Att han slutar direkt om det mot förmodan hänt och inte börjar igen förrän han är stabil. Att han kan sina händers signaler, inte går in i kritiska partier om han inte är helt säker.

 

Han skrattade när jag frågade om han insåg att mitt liv ligger i hans händer. Jag gör inget annat än att ha människors liv i mina händer. Det är mitt jobb och har varit i 30 år!  Svaret känns tryggt. Ingen våg av nervositet kommer skölja över honom när han plötsligt inser vilka konsekvenser hans beslut kan få. För han är van. Van vid att rädda liv och jag hoppas att mitt blir ett av alla på hans lista. Ett i mängden, för det är många. Superhjältar finns!