detsomingenvetom

Jag tror inte min chef på Scandic vet hur mycket han har gjort för mig, både under min tid med Honom men även när jag kom tillbaka till Sverige igen.

 

Det finns som bekant alltid olika sätt att hantera situationer, inget är egentligen mer rätt än andra. Bara annorlunda. Jag hade många jobb, och lika många chefer. Det är inte på något sätt enkelt att vara chef åt någon när något så tydligt inte stämmer, men när det enda man möts av är lögner. Lögner som den anställda tvingas till. Hur gör man med anställda som ibland gråter sig igenom dagarna? När allt man dubbelkollar visar sig vara lögn? Hur hanterar man alla nya skador som försöker gömmas men begränsar arbetet? Var går gränsen för vad man får lägga sig i? Situationen känns troligen omöjlig att hitta en lösning på och tillslut påverkas hela arbetsplatsen. En svår situation med två ytterligheter, jag var med om båda. 

 

Scandic valde att ha approchen "vi vet att du ljuger, men vi förstår att du döljer något som är väldigt fel.". Det räddade mitt liv, att inte bli dömd. NetOnNet valde "psykfall, kom inte hit igen". Fast såklart inlindat i finare termer, det där är ju inte okej. Än idag skiljer det sig åt. Idag är allting löst och utpratat med mina gamla kollegor och chef på hotellen och jag gör något litet inhopp då och då. Från NetOnNet får jag hotbrev med företagsloggan på. Det förvånar mig visserligen, jag trivdes verkligen där och vill absolut inte tro något sånt om någon av mina fd kollegor. Det känns absurt, de va så fina människor allihop. Fast å andra sidan har jag väl mästerskapsguld i felbedömning av människor.

 

Min scandic-chef var väldigt mån om att jag skulle komma tillbaka, prata minst med honom men helst med alla. Det spreds mycket lögner på min facebook, jag hade gråtit mycket på jobbet, kanske inte dykt upp någon dag, alltid varit skadad. Sånt skapar rykten, rykten är sällan sanna eller snälla. Han visste det och ville förhindra det, ville inte att jag skulle bli mer utsatt än vad jag redan var. Att jag skulle kunna komma å hälsa på eller jobba utan att alla skulle viska bakom ryggen. Att jag skulle få ett ställe där allt kunde få vara som vanligt, trevligt häng med människor som såg den riktiga mig. Inte det psykfall som Han gjorde mig till. Att jag skulle slippa skämmas.

 

För det är jag evigt tacksam. Inte ens de som jag trodde var mina närmaste vänner innan allt hände har lyckats med det. Jag förstår att de är svikna, för jag ljög. Hela tiden. Samtidigt slits mitt hjärta ur kroppen när jag tänker på att de valde att tro på Honom, att de inte valde att tänka "så skulle hon aldrig göra, hon måste försöka dölja något".  Men det är så det funkar, människor tröstar, hjälper och försöker förstå till en viss gräns. Sedan blir sveket och frustrationen för stor och då börjar dömandet. Det är så människan är konstruerad. Men så fanns det en person, tack och lov chef, som genom att tvinga mig att svara på frågor och berätta inför hans anställda fick många att se mig igen. Förstå att det jag utsatt dem för var för att jag skulle kunna överleva. 

 

Jag frågar honom titt som tätt varför han gjorde det, det hade trots allt varit fullt tillräckligt att han räddade mitt liv genom att ta dit polisen. Han svarar att han har ett ansvar för sin arbetsplats och att han aldrig någonsin skulle kunna vara stolt över ett ställe där anställda dömer varandra. Han hade hört elaka kommentarer om mig och kände att det inte var okej. Genom att tvinga dit mig igen lärde sig alla att på hans arbetsplats hjälper man kollegor som verkar ha det svårt. Att det alltid finns en anledning till konstigt beteende och det alltid är okej att fråga. Det kostade honom nästan ingenting och arbetsklimatet har blivit mycket bättre. Han såg sin chans. Och han såg sin chans att behålla en anställd.

 

Det blev en win/win-situation och jag har fått komma till fler arbetsplatser efter det. Chef efter chef har hört av sig. Vissa har velat att jag bara har berättat, andra bara velat ställa frågor. På varje ställe har det blivit bra, jag har kunnat bli av med min skam. Kunnat se människorna i ögonen igen. Och ryktena har dödats. Jag har kunnat lägga allt bakom mig. De har kunnat stilla sin nyfikenhet.

 

När jag ser en NetOnNet-skylt börjar jag må illa, hjärtat rusar och jag vill bara långt därifrån fort. Inte så mycket för hotbreven utan för skammen. Skammen över alla rykten som troligen finns och aldrig kommer dödas. Över den person jag tvingades vara när jag jobbade där och alltid kommer förbli. Att jag aldrig kommer kunna tänka tillbaka på vilken kul arbetsplats det var (för det var det) utan alltid kommer dränkas av skam istället.

 

Det finns absolut inget fel i hanteringen. Chefen har gjort exakt det som väntas av honom, troligen till och med mycket mer under min tid där. Ändå är skillnaden stor, leende eller ångest. Ytterligheter.  

 

Scandic-chefen är inbjuden till konferens om arbetsmiljö och var egentligen arbetsgivares ansvar tar slut. Var går gränserna? Vad får man lägga sig i? Ska man bara lägga sig i arbetsinsatsen eller se utanför? Hur förhåller man sig till gränsen mellan chef och vän?  Hur förhindrar man rykten? Ska man tvinga sig till kontakt med sjukskrivna eller hålla låg profil? Och jag vet att i alla fall en person kommer att vara stolt.