detsomingenvetom

95 av 96 möjliga timmar. Jag vet inte om det finns någon form av rekord i att sitta på en pinnstol, i så fall tror jag att han har det. 4 dygn, på en trästol. Han åt, han sov och han väntade sittande på exakt samma plats. Utan dyna.

 

Jag var väldigt sjuk, cellgiftsjuk. Något man måste testa för att förstå helvetet. Jag yrade i ett tillstånd mellan medvetande och omedvetande. Vaknade ibland av mina egna skrik när smärtan blev för intensiv. Jag spydde tills kroppen inte orkade mer. Jag grät till jag inte fick luft. Men han kunde inte trösta. Min hjärna var för trött för att förstå ord. Huden va för öm för tröstande händer. Ändå satt han kvar, han förstod att jag behövde vara själv men inte ensam!

 

Det som har smärtat mig mest är alla människor som försvunnit. Som trodde på honom. Jag saknar dem. Allihop! Men idag smärtade äntligen cellgifterna mer än saknaden. Jag har lärt mig att vänskap inte mäts i antal meddelnaden på telefonen eller kommentarer. Den mäts i antal timmar på en trästol!