Ord som förändrade
Mobilen blinkade. Missade samtal, olästa sms och olästa mejl. Smärtrehabiliteringen undrade nog varför jag inte var där. Johannes om lägenheten var färdigrenoverad. Lilla Oliver ville nog säga god morgon. Men jag orkade inte bry mig, jag låg bara i sängen. Insluten i mig själv, dränkt i mörker. Dag ut och dag in. Minnena och sorgen som all helgona rev upp vägrade lämna. Bilderna, ljuden och känslorna tog all energi. Men så kom han, herr Marceau, ända från Paris. Mikael släppte in honom. När jag inte ens orkade hälsa så la han sig brevid. Efter en lång stund tog han min hand och sa de magiska orden:
"Anna, behandlingen har gett resultat. Det finns nästan ingen aktivitet i modertumören, just nu växer den inte!"
Jag hade föreställt mig den dagen så många gånger. Hur lyckan inte skulle få plats i kroppen. Hur jag skulle explodera av glädje. Hur jag skulle jubla, dansa omkring och berätta för hela världen hur fantastiskt livet är. Hur jag skulle fira i dagar och njuta av känslan av att ha en framtid.
Så blev det inte. Tårarna började rinna. Jag vet inte om det var lättnad, chock eller glädje. Och jag förblev tyst. Tillslut viskade jag: "Tack. Tack för att du inte gav upp när alla andra gjorde det!".
Då fortsatte han, ord som har förändrat allting.
"Det är inga nya cellgifter, det är precis samma som du alltid har fått. Skillnaden är dig. När vi började var du alltid sönderslagen, en kropp som läker skelett- och skärskador samtidigt som den tvingas jobba orkar inte besegra cancer. Men framförallt, en människa som inte vill orkar inte heller. Du hade redan gett upp allt som du en gång levde för. Då hjälper ingen behandling i världen.
Sen försvann han och du började hitta tillbaka till livet igen. Du vågade drömma om en framtid. Det var då det började funka!
Därför måste du resa dig ur sängen, du måste fortsätta leva och inte bara överleva. Om du låter mörkret vinna kommer även cancern att vinna."
Den kvällen reste jag mig igen. Inte i det euforiska glädjerus jag hade längtat efter men med övertygelsen att livet är värt att kämpa för! Och framförallt att cancern fan inte ska vinna utan kamp!
Kommentarer
Trackback
