detsomingenvetom

Jag sitter där i bänkraden. Det är en av många begravningar jag varit på, vid 24 års ålder har jag tappat räkningen. Men det är tvåsiffrigt antal, kanske till och med börjar med en tvåa. Släktingar och vänner har fått ett sista farväl. I många fall har det slitit sönder mig gång på gång, av saknad, sorg och ilska över att bli ensam kvar oväntat tidigt. I enstaka fall har personen hunnit bli gammal och dement, döden har varit mer naturlig. Lättare att acceptera. Men varenda gång har jag också gråtit av oro för den döda, över att döden var hemsk. Att den gjorde ont. Att man fastnar i sorg och ångest över att inte få vara kvar. Att man går vilse i en främmande värld.

 

Denna gång är det dock annorlunda. Jag och döden har lärt känna varandra, vi har under senaste åren levt nära varandra. Den är inte längre skrämmande och okänd. Jag har sett livet försvinna. Jag har hört de ångestfyllda skriken precis innan kniven träffar hjärtat och det blir tyst. Jag har bevittnat den obeskrivliga sorgen hos en mor när cancern tagit hennes dotter. Och hos ett litet barn som förlorar sin mamma.

 

Jag har också känt döden. Jag är känt den direkta paniken och dödsångesten när pistolen hålls mot tinningen. Jag har levt med den där vardagliga rädslan för att livet ska ta slut, att cancern ska vinna. Jag har legat vaken hela nätterna för att jag är rädd för att inte vakna igen om jag somnar. Jag har gråtit när arbetsdagen börjat ta slut i rädsla för att det är just den kvällen han ska gå för långt och ta mitt liv. Jag har känt ovissheten och det ogreppbara i att bara försvinna. Men när det varit som värst har jag också känt längtan efter döden, sett den som min vän. Min trygghet.

 

Men jag har också upplevt döden. Jag har dött. Jag vet hur det känns när kroppen är så svag att den inte orkar mer, att hjärtat slutar slå. Jag har känt hur kroppens alla celler kämpar i panik innan det på en sekund slår över till totalt lugn. Hur allt kaos runtomkring långsamt glider iväg, hur alla sinnen först förstärks och sedan stängs av och efterlämnar sig ett lugn. Total tystnad. Avslappning. Hur kampen tar slut. Men hjärtstartaren såg till att min kamp fortsatte. Jag och döden träffades men skildes åt, för den gången.

 

Jag har accepterat att jag inte vet vad som kommer hända, innerst inne tror jag att det bara tar slut. Att även känslan av lugn mattas ut, försvinner. Men jag tror att om jag bara tänker tillräckligt koncentrerat på min älskade döda mormor när jag känner att kroppen ger upp nästa gång så kommer jag att få se henne, då kommer vi att hinna träffas igen innan min hjärna dör. Att lugnet och mormor blir en fin avslutning.

 

När jag sitter där i bänken tröstar jag mig med att oavsett hur rädd han var innan hjärtat slutade slå så slutade det inte i panik. Det slutade med lugn. Jag vet att han inte lider, att ångesten inte följer med. Att lidandet finns kvar hos oss medan hans försvunnit. För det finns inget som gör ondare än att aldrig mer får se någon man älskar.