detsomingenvetom

När jag klev på planet till Polen kände jag mig stark, redo att inte bara se honom utan även möta honom i rätten. Visa att jag levde. Hade tagit mig tillbaka. Jag såg mig själv som en vinnare och längtade efter att se honom ledas iväg in i fångenskap medan jag går ut i friheten!

 

Men när jag stod där innanför den dörr som skiljde mig och de misstänka åt så försvann all styrka jag trodde att jag hade byggt upp. Jag kastades tillbaka, överväldigades av den våg av rädsla som sköljde över mig. Bilder, känslor, smärta och dofter rusade genom kroppen tills jag inte längre kunde andas. Benen vek sig och jag föll ihop på golvet. Automatiskt kröp jag ihop, försökte skydda mig mot slag och sparkar. Det blev tydligt hur traumatiserad jag fortfarande är inombords. Psyket förlorade och jag kände att jag skulle skydda honom om han var en av dem som stod där på andra sidan dörren. Som så många gånger förr, ljuga för hans skull.

 

Han var inte där. Det var dock inga oskyldiga män, det var ondska i människoformat som stod där. Ondska som dödade henne men skonade mig. Jag är glad att jag kunde vittna, även om deras straff är ett hån mot hennes anhöriga. 

 

Väl hemma igen stängde jag in mig i mig själv. Gömde mig ensam i min lägenhet, tappade kontakten med alla runtomkring. Jag behövde lära känna tryggheten igen. Övertyga mig själv om att ingen skulle skada mig. Att jag faktiskt har en plats där jag inte styrs av någon. Jag fick svårt att vara med Jonathan, smärtan över mitt förlorade barn tog överhanden. Orättvisan av att inte han också sover i min famn. 

 

Nu har det gått en tid och vardagen fungerar igen. Jag behöver fortfarande mycket tid för mig själv men jag isolerar mig inte. Det finns alltid en rädsla när jag är bland andra människor, till och med Mikael, Filip och Johannes. Att vara bland andra känns många gånger som att jag skadar mig själv. Det gör ont och skapar nya sår. Men jag vet att jag måste vänja mig och att idag kunna sova i samma lägenhet som Mikael utan att ligga vaken med panikångest hela natten är fantastiskt. Men enda stället där jag verkligen kan vila är ändå ensam, då kan kroppen stänga av det överlevnadssystem som den haft påkopplat så lång tid.

 

Jag vet inte hur jag skall bli tillräckligt stark för att våga peka ut honom, kanske kommer han gå fri tack vare att jag inte vågar. Att jag ligger ihoprullad på golvet och skyddar mig mot slag istället för att stå uppsträckt och säga de tre viktiga orden "det är Han". Jag vet bara att jag ska jobba hårt för det sista. Inte för att han ska straffas utan för att jag ska kunna gå vidare.