detsomingenvetom

Jag minns inte så mycket bilder. Jag skulle inte kunna rita huset där han höll mig instängd, inte heller kedjorna jag satt fast i eller vapnena han använde. Men jag minns känslorna. Längtan efter allt som fanns utanför. Saknaden efter livet. Sorgen över att ingen letade. Rädslan och ovissheten. Kölden, hungern, smärtan. Och tårarna, alla tårarna. Jag minns hur de aldrig tog slut, hur kroniskt ledsen jag var. 

 

Därför gör det ont i mig när jag inser att jag är lika ledsen idag. Trots att jag har frihet, mat och värme så rullar tårarna. Alla dagar jag har stannat i sängen när all energi runnit ut med nattens tårar och huvudet spränger. Eller när det är omöjligt att stanna kvar i skolan för att den fejkade styrkan tar slut.

 

Det finns mycket som är förlorat. Så mycket sorg i en känslig själ som aldrig hunnit hitta styrka. Aldrig fått bygga upp ett försvar. Och därför faller jag om och om igen. För småsaker, saker som hör till vardagen. Den fungerar inte, varenda sekund jag förväntas klara mig själv är en sekund för mycket. Att ta beslut, fördriva tiden utan att drunkna i rädslan och komma ihåg. 

 

Jag och psykologen bråkar. Jag vill göra som jag alltid gjort, jobba hårt dygnet runt. Riktlinjer, rutiner och regler. Högt tempo så jag kan glömma. Han tycker jag ska stanna upp, ta mig igenom det svåra. Låta själen bli stark. Bli hel! Det är svårt men innerst inne så vill jag, jag vet att jag vill! Jag vill leva, utan all tvekan. Någon dag ska jag njuta av allt det som jag längtade efter när jag trodde att jag aldrig skulle få det igen.