Jag önskar att mitt 14-åriga jag fått hjälp
Första gången jag låg med någon blev jag våldtagen. Även andra gången var en våldtäkt. Och tredje. Och många fler, jag vet inte hur många. Jag hade nästan precis blivit tonåring. År som jag borde ägnat åt första trevande kärleken, lösa problem med de allt viktigare vännerna, upptäcka omvärlden och lära mig av mina misstag. Skratta lika glädjefullt som jag gråter lika ångestladdat dagen efter. År där jag skulle drömma stort och ingenting skulle kännas omöjligt. Så blev det inte. För mitt 14-åriga jag fick ingen hjälp! Hon lämnades ensam med att försöka hantera rädslan, ångesten och äcklet över sig själv.
När förhören var över och han hade fått sin dom fick jag prata med en psykolog två gånger. Det var inte ens en bra början, jag var i spillror som skulle kräva år av terapi för att lappa ihop. Inte två timmar. Jag var så äcklad av mig själv att jag stod i duschen och skrapade bort lager efter lager av hud för att få bort det smutsiga. För att sluta känna hans händer mot min hud. På idrotten sprang jag inte genom skogen för träningens skull, jag kastades tillbaka till tillfällena där jag hade lyckats slita mig loss. Jag sprang i panik. Jag kunde inte vara ensam med killar och inte vara långt ifrån dörren, en flyktväg. Skolkamraterna klandrade mig, kallade mig hora och slampa. Tyckte jag var äcklig. Hela mitt liv var uppslukat av ångesten och äcklet över att vara fast i min kropp. En kropp som jag hatade, som påminde och hånade.
Jag kunde inte hantera ångesten, den växte sig snabbt alldeles för stark. Vuxna sa "Vad skönt att allt är över, nu är allt bra igen!" Så jag trodde att jag borde ha kommit över det och vågade inte be om hjälp. Jag skämdes över att jag inte mådde bra, över att jag inte nådde upp till andras förväntningar. Jag började inbilla mig att jag överdrev, att det inte va lika hemskt som jag kom ihåg det. Så jag utsatte mig för våldtäkter om och om igen. Umgicks med människor som jag visste skulle tvinga mig till sex. Bli kåta av att se skräcken lysa i mina ögon och min kropp försöka värja mig. Bli triggade av deras makt över mig. Jag ville så innerligt att det skulle kännas enklare, så jag skulle slippa ångesten och mardrömmarna. Men det blev aldrig enklare, ångesten ökade ikapp med våldtäkterna. En ond cirkel. Vuxna tyckte det var bra att jag vågade vara ute på nätterna igen. Att jag kunde umgås med killar. Ingen förstod vad som hände, ingen såg att jag försvann mer och mer. Blev instängd och apatisk. Inte full av livsglädje och framtidstro som så många andra.
Min framtida sambo visste om vad jag varit med om, vi var vänner redan då. Han visste att jag skulle bli ett lätt offer. Barn och ungdomar som blir utsatta för sexuellt våld löper väldigt stor risk att bli offer igen, han visste det. Han visste att jag var underlägsen. Att jag var så osäker på mig själv att jag slukade all uppmärksamhet jag kunde få. Att om han bara började försiktigt skulle jag se honom som snäll relativt vad andra utsatt mig för.
Jag önskar att mitt 14-åriga jag fick hjälp av vuxenvärlden. Att hon fick lära sig att hon var värd så mycket mer än ett sexredskap. Att någon höll henne i famnen genom ångesten istället för att låta henne fly ut i natten. Att någon berättade för henne och alla andra att hon inte var äcklig, att hon inte hade gjort fel. Att någon hjälpte henne att pussla ihop spillrorna så hon kunde växa och bli en stark ung kvinna. För då hade hon troligen slagit tillbaka vid första slaget 7 år senare, kallat honom jävla idiot och dragit. Istället blev hon återigen en rädd liten flicka som inte vågade annat än stanna. Övertygad om att våld var allt hon var värd.
Livet största utmaning - Maten
Mat har blivit svårt. Vågen som stadigt går uppåt ger tårar i ögonen. Jag blir äcklad av varenda gram. Av benen som inte längre syns under huden. Skelettet skaver inte längre mot huden när jag ligger ner, allt är mjukt. Vidrigt! Och jag hör hans ord ringa i huvudet, hur dålig jag är som inte kan gå ner. Som inte kan vara lika snygg som alla andra tjejer. Ser strecken som han ritade på min kropp när han markerade fettet som skulle bort. Valkarna som gjorde mig så ful, visade hur svag jag var.
Nu när han inte längre håller koll måste jag göra det själv, så jag jämför. Med alla smala, vältränade och snygga människor. Sån som jag vill bli men inte kan. Är för dålig för att uppnå. Inte ens med tumörer som snor energi klarar jag det. Och kroppen lagrar fortfarande, tar tillvara på precis all näring. Skyddar sig mot svält, den har inte glömt. Inte glömt tiden då det kunde dröja dagar mellan mat, då det enda den fick va ett glas vatten om dagen. Tiden då den oftast blev tvingad att spy upp den lilla energi den fick. Ytterligare ett av våra skyddsmekanismer, så djupt rotade att det inte finns något jag kan göra år det.
Istället rör jag på mig, sitter aldrig still på jobbet. Använder palldragare istället för truck. Allt för att förbränna det som läkarna tvingar mig att äta, för det är så det är. Jag kan inte äta själv. Vet inte vad som är normalt. Jag har aldrig kunnat göra det, alltid haft någon annan som påmint mig om när jag skall äta. Sett till att jag ätit upp och inte bara ställt maten någonstans påväg till något roligare. Därför var det aldrig konstig för mig när han började kontrollera min mat, det första han tog över. Första gången jag hade kunnat se vad som var påväg att hända. Första varningstecknet. Men för mig var det normalt, så som mitt liv alltid hade varit.
Idag glömmer jag, trots tydliga instruktioner. Jag hoppar inte över med flit, vill inte göra fler människor besvikna. Sväljer ångesten över kilona tillsammans med maten. Jag försöker komma ihåg, Johan hjälper mig. Påminner, tjatar. Ser till att jag äter något på rasterna. Återigen kontrolleras min mat av någon annan, det känns tryggt. Bekant. Men någonstans vill jag kunna själv. Ett mål för framtiden.
En vecka på flykt
Jag har varit skiftledig en vecka, en vecka med bara mig själv som sällskap. Ett sällskap som jag föraktar. Inte orkar med. Så det har varit en vecka av flykt. Jag har åkt mil efter mil utan att veta var jag varit eller vart jag ska. Stannat till på mina tillfälliga boenden och lovat mig själv att inatt ska jag stanna hela natten. Ligga kvar i sängen, låta vågorna av ångest rinna ut. Bli lättare. Försöka bygga en trygghet.
Men jag har gett mig iväg, ut i skogen. Gått tills smärtan i kroppen blivit starkare än det jobbiga. Låtit kroppen skippa efter andan på grund av musklernas syrebrist och inte själens. Det är lättare att acceptera, enklare att kontrollera. Jag vet att jag inte dör, att jag bara kan stanna. Vila.
Till skillnad från ångesten, den går inte vila ifrån. Den drar ner mig i ett svart hål. Ett ställe där verkligheten flyger iväg, där paniken är det enda närvarande. Där skillnaden på liv och död känns hårfin, utan kontroll. Där hans röst känns så verklig att jag inte kan avgöra om han är där eller bara i mitt huvud. Där jag känner händerna runt halsen och hör mina egna skrik. Kroppen kämpar emot, försvarar sig från något som inte finns. Jag förflyttas tillbaka till allt jag trodde var över, i en fantasi lika stark som när det var verklighet. Därför flyr jag, från mig själv. Från att ständigt påminnas. Från att återuppleva.
Imorgon ska jag jobba, fokusera på att maskinerna ska gå. Att det finns material, köra trucken och göra testerna. Tvinga hjärnan att tänka, kroppen att arbeta. Göra allt perfekt, visa att jag kan. Skratta med kollegor. Få en paus från mig själv. Jag längtar.
Om att komma tillbaka men ändå vara långt ifrån
Jag hade redan ordnat ett arbete i Sverige också. Vakter, passerkort, övervakning och låsta områden ger mig en falsk trygghet. En trygghet som jag så desperat behöver.
Under tiden som jag levde med honom tog han med mig utomlands, jag vet än idag inte exakt var vi va. Troligen i hans hemland. Där visade han och andra män hur man mördar en tjej som skvallrar, hur man plågar ihjäl henne långsamt. Skrämma till tystnad.
Jag tror att han, eller någon av hans släktingar, kommer försöka döda mig. Kanske kallas det hedersmord, kanske bara för att skydda sig. Tysta vittnet. Kanske kommer de skjuta mig när jag är helt omedveten om att det ska ske eller så för de bort mig och plågar ihjäl mig. Precis som med så många andra flickor. Kanske kommer jag lyckas fly, kämpa emot. Kanske kommer jag bara ge upp. Kanske idag, kanske om ett år. Ovissheten tär, att alltid vara på sin vakt. Aldrig slappna av.
Jag har inte lärt mig att leva med den rädslan, men jag kan inte undvika den. Enda sättet att undvika den är ett självmord. Livet fortsätter, för jag är inte tryggare hemma. Tvärtom, jag har inget hem. Inget jag bor i ialla fall, för jag vågar inte. Vågar inte stanna på samma plats för länge, bli ett för enkelt byte. Vill inte att även nästa hem ska fyllas utav rädsla. Så jag flyttar runt, på behörigt avstånd från där vi bodde men tillräckligt nära för att tvingas tänka på det.
Jag har knappt kontaktat några vänner än, några har kontaktat mig. Det är uppskattat, enklare. Jag vill men vågar inte. Jag vet att jag har sårat dem. Djupt. Skurit in sår i deras själar som troligen aldrig kommer kunna läka. Att jag var tvingad spelar ingen roll, inte för dem. Att det inte va jag minskar inte min skuld.
Och de har sårat mig. Min närmaste vän visade sig sammarbeta med honom, troligen av tvång eller mutor men jag vet inte. Kommer aldrig veta. Andra vände mig ryggen när jag behövde dem som mest, önskade att jag försvann för gott. Trodde att jag ljög. Å jag klandrar dem inte. Absolut inte, men det gjorde ont. Så obeskrivligt ont! Jag vet att andra troligen bara gått vidare, att jag är ett bortglömt kapitel och jag vill inte slita upp något igen. Förstöra deras glädje över att slippa. Röra runt i någons lugna vardag.
Jag har undvikit det mesta som har med tidigare livet att göra, fokuserat på det nuvarande. Låtit hjärnan upptas av nya arbetsuppgifter, Försökt vänja mig långsamt, glömma bort var jag är och varför för att orka. Men jag vet att det snart är dags att återvända. Bearbeta för att kunna gå vidare, för att kunna leva och inte bara överleva. Kontakta människor som han påverkat och besöka platser. Försöka förstå vad som hände, hur och varför. Kanske sker det med myrsteg under flera år, kanske bestämmer jag mig en dag och bara kör. Kanske kommer det aldrig hinna hända. Men det är okej, måste få vara okej.
Tiden utomlands
När jag anlände till André kollapsade min kropp. Jag var svårt undernärd, hade tvåsiffrigt antal sprickor och frakturer, lika många infekterade sår och cancern som jag inte fått behandla gjorde sig påmind. Jag som dagen tidigare hade klarat av att jobba orkade nu inte ens lyfta ögonlocken. Kroppens stressreaktion är fantastisk, den som får oss att överleva när våra liv hotas. I två år, oändligt lång, tid hade den orkat. Kämpat!
Jag var traumatiserad och hölls neddrogad hela första tiden, jag klarade inget annat och kroppen behövde vila. Hjärtat, som stannat tidigare under de behandlingar han ändå låiti mig göra, behövde få slå lugnt för att orka fortsätta. Under tiden opererades jag, man räddade det man kunde. Och André såg också till att många av ärren försvann, bakades in i operationsärr som inte kommer synas eller blektes. Jag är honom evigt tacksam för det, att kunna se stora delar av mig själv utan att ständigt påminnas och slippa förklara är guld värt.
Det tog tid innan jag bestämde mig för om jag ville överleva eller inte, för det var det de handlade om. Jag förtjänade inte att leva. Han skulle ändå bara leta upp mig och mörda mig, så som han visat mig att man gör. Jag som tidigare jobbat långt över heltid samtidigt som jag pluggat, ansvarat för hela arbetslag och föreläst för hundratals var övertygad om att jag inte ens skulle kunna ta hand om mig själv. Det va lika bra att inte försöka.
Tillslut lyckades André övertala mig, jag började äta. Första, och största, steget. Min mage klarade inte av maten så jag åt och spydde om och om igen tills jag tillslut kunde behålla maten. Det va första gången jag faktsikt genomförde något på väldigt länge och några sekunder den veckan vågade jag tänka "Jag kanske kan". De få sekunderna blev avgörande.
Kroppen fick läka långsamt, verkligen läka. För min kropp som aldrig fått återhämta sig från något så gjorde det underverk. Näring och vila. Under tiden pratade jag och André mycket. Jag på svenska, han på franska. Jag grät och skrek medan han satt bredvid och funderade antagligen på sin forskning. Han förstod ändå inte vad jag sa, men det va så det behövde vara. Jag ville inte ha några råd, ledsna blickar eller välmenade kommentarer. Bara tid, tid och förståelse. Hela tiden uppmuntrade han mig, visade att jag kunde och ifrågasatte aldrig. Påpekade aldrig ett fel. Vände och vred på allt för att dölja mina misstag. Han försökte bevisa att jag inte var värdelös!
Trots att kroppen fortfarande var sargad både fysiskt och psykiskt behövde jag göra något produktivt. Känna mig behövd, jobba. Jag blev erbjuden jobb och bostad hos André men valde att ta mig tillbaka till Sverige.
Han hade tagit ifrån mig allt, hela mitt liv. Nu behövde jag ta tillbaka det innan jag kunde bygga upp ett nytt. Inte fly. Jag hade inte börjat bearbeta allt som hänt och jag visste att jag behövde komma tillbaka för att kunna göra det. Enda sättet att övervinna rädsla är att möta den. Jag som precis vågat börja gå utanför de vaktade sjukhusportarna skulle tillbaka till Sverige, min mardröm.. Men jag gjorde det, jag åkte tillbaka!
Om att älska ett monster
Han höll ett hårt tag i håret, drog mitt huvud bakåt och tryckte kniven mot halsen. Mannen som jag älskade, som va min bästa vän, hotade med att döda mig.
Han som alltid tagit hand om mig, beskyddat och älskat skadade mig för första gången den kvällen. Han sa att jag förtjänade det, att han gjorde det för min skull. Jag höll med, fel ska straffas. Jag hade glömt tvättiden, det var fel.
Sedan fortsatte det, han slog och jag älskade. I början hände det sällan. Han jobbade borta mycket och jag hade fortfarande vänner att andas ut hos. Men det dröjde inte så länge förrän de försvann eller började medverka i den psykiska misshandeln. Jag blev övertygad om att jag förtjänade varende slag och vartenda kränkande ord. Jag var en katastrof, han min enda räddning. Ingen annan stod ut, alla andra hade gett upp.
Tiden gick och hans kontroll över mig ökade. Han styrde mina vänner genom min telefon. Han hämtade mig från jobbet när alla andra åkt. Han tog alla mina pengar. Jag fick inte äta för jag var för tjock. Jag fick inte gå på mina cancerbehandlingar för jag förtjänade inte att bli frisk. Våldet tilltog. Han skar med knivar, brände med eld, våldtog, lät andra våldta och allt oftare kände jag pistolkulor flyga tätt förbi kroppen. Men svårast var det verbala. Fysisk smärta är en vanesak, psykisk misshandel skapar djupa sår. Går inte värja sig mot, inte att vänja sig vid.
Livet blev ogreppbart. Varje sekund jag spenderade med han jag älskade fruktade jag samtidigt för mitt liv. Han som var min enda trygghet var också min största rädsla. Den enda som fortfarande älskade mig ibland, hatade mig oftast. Tillslut blev jag inte längre rädd när han ströp mig, jag slutade kämpa emot. Medvetslösheten blev en befrielse, en kort paus. Jag hoppades att han inte skulle nöja sig med medvetslös, alla han skulle hålla kvar en liten stund till. Hålla tills jag slapp vakna igen.
Men det gjorde han aldrig. Jag vaknade varje morgon, häftade ihop nattens sår med häftpistol, sminkade över blåmärken och åt stora mängder morfin. Han slog aldrig i ansiktet, sällan på armarna och skar under huden. Skadorna var enkla att dölja. Sedan gick jag till jobbet, en fristad. Utan sömn, mat, en cancersvag kropp och med stora smärtor va det svårt att le mot kunderna och släpa kartonger. Men tusen gånger enklare än att vara hemma. Och jag trodde att den dagen jag blev av med jobbet, den dagen skulle jag också dö.
Jag hoppades varje dag att någon skulle märka vad som skedde. Att någon skulle se bakom smink och leenden, förstå vad alla mina lögner berodde på. Förstå varför jag aldrig hade bråttom hem. Varför jag envisades med att jobba fast ja knappt orkade gå. Men alla valde att dömma. Chefer, vänner, sjukvårdspersonal. Alla intalade mig att jag var störd. Att jag ljög. Att jag inte hade jobbat om jag hade cancer. Att jag inte blivit slagen, för det fanns inga rättegångar. Jag trodde dem; jag var störd och han va frisk.
Han tog mig till psykakuten ofta, sjukvårdspersonalen såg. Han skyllde på att jag självskadade och hade anorexi. Att jag tackade nej till cancerbehandling självmant. Att jag frivilligt hoppade i stormiga hav fast det egentligen va han som försökte dränka mig. De trodde honom, ingen frågade mig.
Jag försökte rymma, men det var alltid någon som tipsade. Som drog mig tillbaka. Jag flyttade ihop med en annan kille som ville hjälpa mig, inte heller det funkade. Tillslut gick all kraft till att överleva, jag hade inget annat val än att stanna kvar.
När jag fick sluta jobbet blev jag inlåst nästan dygnet runt, förutom några föreläsningar jag genomförde och någon tenta. Vi hade flyttat ut på landet, långt till närmsta granne. En kväll när han tryckte pistolen mot min tinning sa jag "Du kan inte döda mig, det är inte värt det. Du kommer åka fast!". Han hånskrattade åt mig och sa "Jag kommer inte åka fast, det är ingen som skulle sakna dig. Ingen kommer någonsin undra var du är!". Jag visste att det var sant, jag hade förlorat.
Tillslut bestämde han att jag skulle börja jobba igen. Vintern gjorde att täckande kläder ansågs normalt, han trodde ingen skulle märka något.Jag hade tur, obeskrivlig tur! Min nya arbetsledare blev orolig och tog upp det med sin chef. De valde att hjälpa istället för att dömma. De reagerade! En dag när jag skulle hem tog de in mig på kontoret. "Vi anar vad som händer dig, vi tänker inte släppa hem dig idag.". Jag nekade men de gav inte upp. Lät mig bli arg, gråta och ljuga! De trodde på mig, förstod att det va rädslan som ljög. De blev inte arga och de skrattade inte åt alla osammanhängande och osannolika förklaringar. De gav mig den tid jag behövde tills en liten, liten del av sanningen kom fram. Då tillkallades polisen. Jag satt där, livrädd. Inte för att han skulle döda mig eftersom jag skvallrat. Utan för livet. För att klara mig själv.
Jag klev ut genom dörren på polisstaionen efter timmar av förhör. Jag hade inget hem, inga pengar och inga vänner att kontakta. Jag började gå men orkade bara några meter. Den över två år långa stressreaktionen började släppa, jag sjönk ihop. Vinterkylan trängde in i min undernärda kropp där jag satt på bänken men jag var för avstängd för att bry mig. Det kändes som en vinst att få frysa ihjäl, att det inte var han som tog mitt liv. Jag hade bara en sista sak jag ville göra, jag skickade ett sms till min utländska läkare. Han visste. I'm free now. En kvart senare får jag en flygbiljett på mejlen. Jag frös inte ihjäl på en bänk den natten. Mitt liv räddades ännu en gång den dagen.
