detsomingenvetom

Jag har varit skiftledig en vecka, en vecka med bara mig själv som sällskap. Ett sällskap som jag föraktar. Inte orkar med. Så det har varit en vecka av flykt. Jag har åkt mil efter mil utan att veta var jag varit eller vart jag ska. Stannat till på mina tillfälliga boenden och lovat mig själv att inatt ska jag stanna hela natten. Ligga kvar i sängen, låta vågorna av ångest rinna ut. Bli lättare. Försöka bygga en trygghet.

 

Men jag har gett mig iväg, ut i skogen. Gått tills smärtan i kroppen blivit starkare än det jobbiga. Låtit kroppen skippa efter andan på grund av musklernas syrebrist och inte själens. Det är lättare att acceptera, enklare att kontrollera. Jag vet att jag inte dör, att jag bara kan stanna. Vila. 

 

Till skillnad från ångesten, den går inte vila ifrån. Den drar ner mig i ett svart hål. Ett ställe där verkligheten flyger iväg, där paniken är det enda närvarande. Där skillnaden på liv och död känns hårfin, utan kontroll. Där hans röst känns så verklig att jag inte kan avgöra om han är där eller bara i mitt huvud. Där jag känner händerna runt halsen och hör mina egna skrik. Kroppen kämpar emot, försvarar sig från något som inte finns. Jag förflyttas tillbaka till allt jag trodde var över, i en fantasi lika stark som när det var verklighet. Därför flyr jag, från mig själv. Från att ständigt påminnas. Från att återuppleva. 

 

Imorgon ska jag jobba, fokusera på att maskinerna ska gå. Att det finns material, köra trucken och göra testerna. Tvinga hjärnan att tänka, kroppen att arbeta. Göra allt perfekt, visa att jag kan. Skratta med kollegor. Få en paus från mig själv. Jag längtar.