detsomingenvetom

Nyår, en tid då man ska tänka tillbaka. Reflektera och planera inför det nya. Jag ville inte göra det men på nyårsafton kunde jag inte låta bli. Jag satt i soffan och lyssnade på Jonathans sovande andetag efter att ha lyckats lägga ifrån mig honom utan att han vaknat. Drog in doften av den sovande valpen som övertagit platsen i min famn och kände värmen av ytterligare ett par hundar sovande bredvid. Telefonen plingade till och jag öppnade MMS:et med bild på Mikael, Johannes och Filip i partyhattar och flugor. Då insåg jag att 2015 inte va något dåligt år, det var året då jag vann. Vann över döden, över ondskan, över smärtan, över rädslan, över hatet. Och högsta vinsten är just det, att få sitta där i soffan efter att ha lekt, tränat hundarna, bytt blöjor, torkat kisspölar och bränt vid maten. Ta över medan andra roar sig. Att veta att vännerna kanske inte sitter bredvid men ändå påminner mig om att de finns. Att smärtan också finns där men är hanterbar trots att jag rört mig hela dagen. Att få ha en vardag. Det är så mycket mer än vad jag någonsin vågat drömma om i början av året.

 

2015. Året som började i fångenskap med ofantlig smärta. En kropp i svält, sönderslagen och med obehandlad cancer som frodades. En själ fylld av sorg, rädsla och ensamhet. En enda längtan, att få dö. Slippa Honom. Men Han gjorde ett misstag och mina kollegor, mina hjältar, tog chansen och räddade mig. Mina älskade fransmän fick mig att våga tro på att överleva. Hjälpte mig ta de första stapplande stegen mot en framtid. Inte bara med hjälp av sjukvård utan ännu viktigare vänlighet, tålamod och beröm. Tillslut kände jag att jag var värd att fortsätta andas. 

 

Väl tillbaka i Sverige fortsatte kampen. Min franska läkare följde med, såg till att andra tog över. Både vården och stödet jag skulle behöva för att ha en rimlig chans. Tiden tillbaka i Sverige har såklart varit svajig. Jag har flytt tillbaka till Frankrike några gånger när det blivit för svårt. Perioder har jag inte orkat upp ur sängen, ibland har jag kunnat ha en fungerande vardag. Ibland har jag rört mig obehindrat i samhället, ibland inte vågat lämna lägenheten. Jag har varierat mellan jobb, studier och sjukskrivning. 

 

Jag kan inte säga att jag mår bra. Oro, rädsla, hat och sorg bryter ner en människa. Förtvivlan. Jag har alltid nära till tårar, nära till ångestattacker, svårt med maten och fysiskt hänger kroppen inte alltid med. Ibland blir smärtan ohanterbar. Men jag har accepterat att det är så och att det är okej. Att återhämtning kommer ta lång tid, flera år. Och det kommer aldrig bli som förr.

 

Jag lever under dödshot, jag får hotbrev undertecknat med en fd kollega å nära väns namn utan förklaring. Men några vänner har byggt upp mig igen, så jag kan ta det. Många med små meddelanden, det räcker med ett hej. Mikael, Johannes och Filip har gjort mer. Hållt mig sällskap, tagit över allt jag inte orkat, kramat när det varit tungt och fått mig att skratta. Ofta. Och alla kommer tillsammans med min franska läkare att följa med till Polen där polisen tror att de kan ha hittat Honom, tyrannen. "Han ska aldrig mer få skada vår lilla flicka och han ska straffas för det han gjort, det ska vi se till" klargjorde de och bokade biljetter. Och min återblick på 2015 slutar med tårar av tacksamhet trots allt, för att jag nu omringas av empati och omtanke. Värme och kärlek.