detsomingenvetom

Jag sitter på takterassen. Jag känner gräset under fötterna, vinden får löven att prassla och poolens vatten att skvalpa mot kanterna. Jag vet att det är fullt av liv på gatan nedanför men jag ser bara stadens alla tak som breder ut sig mot horisonten, hos mig är det stilla. Och det slår mig hur lyxigt jag har det, hur lyckligt lottad jag är. 

 

Då tänker jag inte på det lyxiga i att få tillgång till lugnet på en privat takterass och bara kunna ta hissen ner för att vara mitt i storstadspulsen. Jag tänker på möjligheten att inte orka mer, att kunna komma bort precis innan jag ger upp. För det är så André har fått mig att se det, innan jag ger upp. Jag såg en sista minuten biljett till tryggheten som att ge upp, som ett tecken på svaghet. Att  jag förlorade. Att jag aldrig skulle orka ta mig tillbaka igen. Nu är det annorlunda, jag ser det inte som en förlust utan bara ett stopp på vägen. Ett stopp som jag borde vara extremt tacksam över, inte skämmas för. 

 

Känslan av att vara jagad, iaktagen, gjorde mig livrädd. Jag såg honom överallt. Kroppen svarade med dödsångest, total stress. Minnena kom direkt. Händerna som ströp, det kalla stålet och det varma blodet som rann längst kroppen. Så verkliga, som att kastas tillbaka. Känslan vägrade försvinna, oavsett var jag åkte så fanns han där. Lungorna vägrade fyllas med luft, hjärtat skenade och kroppen skakade. Det var då jag bokade biljetten, jag visste att kroppen inte skulle orka länge till. Att jag inte skulle orka.  

 

Så fort jag möttes av Andrés öppna armar rann tårarna över. All rädsla, ångest, ilska, hat och sorg som jag tvingas stänga inne för att få vardagen att fungera grät jag ut. Han höll om och sa "Jag är så glad att du äntligen kan gråta, det är ettt stort steg!". Resten av tiden har jag förträngt livet där hemma, det jag inte orkar. Laddat upp batterierna i den trygghetsoas som han erbjuder.

 

Jag inser att det är ytterst få förunnat att inte orka mer. Att de flesta tvingas kämpa varje dag. Med rädsla och ångest eller vardag och räkningar. Att deras enda allernativ är att fortsätta orka eller förlora allt. Därför känner jag mig privilegad som mitt i helvetet kan välja att sluta kämpa ett par dagar utan att förlora någonting.