detsomingenvetom

Jag hade redan ordnat ett arbete i Sverige också. Vakter, passerkort, övervakning och låsta områden ger mig en falsk trygghet. En trygghet som jag så desperat behöver. 

 

Under tiden som jag levde med honom tog han med mig utomlands, jag vet än idag inte exakt var vi va. Troligen i hans hemland. Där visade han och andra män hur man mördar en tjej som skvallrar, hur man plågar ihjäl henne långsamt. Skrämma till tystnad.

 

Jag tror att han, eller någon av hans släktingar, kommer försöka döda mig. Kanske kallas det hedersmord, kanske bara för att skydda sig. Tysta vittnet. Kanske kommer de skjuta mig när jag är helt omedveten om att det ska ske eller så för de bort mig och plågar ihjäl mig. Precis som med så många andra flickor. Kanske kommer jag lyckas fly, kämpa emot. Kanske kommer jag bara ge upp. Kanske idag, kanske om ett år. Ovissheten tär, att alltid vara på sin vakt. Aldrig slappna av.

 

Jag har inte lärt mig att leva med den rädslan, men jag kan inte undvika den. Enda sättet att undvika den är ett självmord. Livet fortsätter, för jag är inte tryggare hemma. Tvärtom, jag har inget hem. Inget jag bor i ialla fall, för jag vågar inte. Vågar inte stanna på samma plats för länge, bli ett för enkelt byte. Vill inte att även nästa hem ska fyllas utav rädsla. Så jag flyttar runt, på behörigt avstånd från där vi bodde men tillräckligt nära för att tvingas tänka på det. 

 

Jag har knappt kontaktat några vänner än, några har kontaktat mig. Det är uppskattat, enklare. Jag vill men vågar inte. Jag vet att jag har sårat dem. Djupt. Skurit in sår i deras själar som troligen aldrig kommer kunna läka. Att jag var tvingad spelar ingen roll, inte för dem. Att det inte va jag minskar inte min skuld.

 

Och de har sårat mig. Min närmaste vän visade sig sammarbeta med honom, troligen av tvång eller mutor men jag vet inte. Kommer aldrig veta. Andra vände mig ryggen när jag behövde dem som mest, önskade att jag försvann för gott. Trodde att jag ljög. Å jag klandrar dem inte. Absolut inte, men det gjorde ont. Så obeskrivligt ont! Jag vet att andra troligen bara gått vidare, att jag är ett bortglömt kapitel och jag vill inte slita upp något igen. Förstöra deras glädje över att slippa. Röra runt i någons lugna vardag.

 

Jag har undvikit det mesta som har med tidigare livet att göra, fokuserat på det nuvarande. Låtit hjärnan upptas av nya arbetsuppgifter,  Försökt vänja mig långsamt, glömma bort var jag är och varför för att orka. Men jag vet att det snart är dags att återvända. Bearbeta för att kunna gå vidare, för att kunna leva och inte bara överleva. Kontakta människor som han påverkat och besöka platser. Försöka förstå vad som hände, hur och varför. Kanske sker det med myrsteg under flera år, kanske bestämmer jag mig en dag och bara kör. Kanske kommer det aldrig hinna hända. Men det är okej, måste få vara okej.