detsomingenvetom

En sommar har snart gått sedan jag återvände. Dagar, veckor och månader har passerat. Livet har passerat. Men det känns inte som mitt liv. Det känns inte som jag. Jag måste lämna mig själv för att kunna leva det liv som jag förväntas leva. Det är så mycket i vardagen som är omöjligt för mig. Kunna gå på en väg utan att söka skydd i panik. Kunna höra ett lås vridas utan känslan att bli inlåst. Kunna kramas utan känslan av att vara fast och slå mig loss. Kunna äta utan att spy. Inget av det skulle jag kunna göra om jag inte låtsades vara någon annan. Jag kollar på omgivningen och härmar. Försöker minnas hur man gör. Se om människor är rädda eller om det bara är jag. Om jag ska fly eller bara fortsätta gå. 

 

Det har gått framåt, tror jag. Vissa nätter har jag kunnat stanna på ett ställe hela natten. Ibland kör jag raka vägen istället för krokiga omvägar. Vissa människor kan använda en kniv i köket utan att jag flyr. Hatet börjar ta mindre plats. Det är stora framsteg, större än jag förstår. Det är sånt som jag måste påminna mig om varje dag, att det går framåt. Hur förlamande rädslan än kan vara så finns det hopp. Hopp om att jag en dag ska kunna känna mig trygg igen, om så bara för några minuter!