detsomingenvetom

Mat har blivit svårt. Vågen som stadigt går uppåt ger tårar i ögonen. Jag blir äcklad av varenda gram. Av benen som inte längre syns under huden. Skelettet skaver inte längre mot huden när jag ligger ner, allt är mjukt. Vidrigt! Och jag hör hans ord ringa i huvudet, hur dålig jag är som inte kan gå ner. Som inte kan vara lika snygg som alla andra tjejer. Ser strecken som han ritade på min kropp när han markerade fettet som skulle bort. Valkarna som gjorde mig så ful, visade hur svag jag var. Nu när han inte längre håller koll måste jag göra det själv, så jag jämför. Med alla smala, vältränade och snygga människor. Sån som jag vill bli men inte kan. Är för dålig för att uppnå. Inte ens med tumörer som snor energi klarar jag det. Och kroppen lagrar fortfarande, tar tillvara på precis all näring. Skyddar sig mot svält, den har inte glömt. Inte glömt tiden då det kunde dröja dagar mellan mat, då det enda den fick va ett glas vatten om dagen. Tiden då den oftast blev tvingad att spy upp den lilla energi den fick. Ytterligare ett av våra skyddsmekanismer, så djupt rotade att det inte finns något jag kan göra år det. Istället rör jag på mig, sitter aldrig still på jobbet. Använder palldragare istället för truck. Allt för att förbränna det som läkarna tvingar mig att äta, för det är så det är. Jag kan inte äta själv. Vet inte vad som är normalt. Jag har aldrig kunnat göra det, alltid haft någon annan som påmint mig om när jag skall äta. Sett till att jag ätit upp och inte bara ställt maten någonstans påväg till något roligare. Därför var det aldrig konstig för mig när han började kontrollera min mat, det första han tog över. Första gången jag hade kunnat se vad som var påväg att hända. Första varningstecknet. Men för mig var det normalt, så som mitt liv alltid hade varit. Idag glömmer jag, trots tydliga instruktioner. Jag hoppar inte över med flit, vill inte göra fler människor besvikna. Sväljer ångesten över kilona tillsammans med maten. Jag försöker komma ihåg, Johan hjälper mig. Påminner, tjatar. Ser till att jag äter något på rasterna. Återigen kontrolleras min mat av någon annan, det känns tryggt. Bekant. Men någonstans vill jag kunna själv. Ett mål för framtiden.