detsomingenvetom

Första gången jag låg med någon blev jag våldtagen. Även andra gången var en våldtäkt. Och tredje. Och många fler, jag vet inte hur många. Jag hade nästan precis blivit tonåring. År som jag borde ägnat åt första trevande kärleken, lösa problem med de allt viktigare vännerna, upptäcka omvärlden och lära mig av mina misstag. Skratta lika glädjefullt som jag gråter lika ångestladdat dagen efter. År där jag skulle drömma stort och ingenting skulle kännas omöjligt. Så blev det inte. För mitt 14-åriga jag fick ingen hjälp! Hon lämnades ensam med att försöka hantera rädslan, ångesten och äcklet över sig själv.

 

När förhören var över och han hade fått sin dom fick jag prata med en psykolog två gånger. Det var inte ens en bra början, jag var i spillror som skulle kräva år av terapi för att lappa ihop. Inte två timmar. Jag var så äcklad av mig själv att jag stod i duschen och skrapade bort lager efter lager av hud för att få bort det smutsiga. För att sluta känna hans händer mot min hud. På idrotten sprang jag inte genom skogen för träningens skull, jag kastades tillbaka till tillfällena där jag hade lyckats slita mig loss. Jag sprang i panik. Jag kunde inte vara ensam med killar och inte vara långt ifrån dörren, en flyktväg. Skolkamraterna klandrade mig, kallade mig hora och slampa. Tyckte jag var äcklig. Hela mitt liv var uppslukat av ångesten och äcklet över att vara fast i min kropp. En kropp som jag hatade, som påminde och hånade. 

 

Jag kunde inte hantera ångesten, den växte sig snabbt alldeles för stark. Vuxna sa "Vad skönt att allt är över, nu är allt bra igen!" Så jag trodde att jag borde ha kommit över det och vågade inte be om hjälp. Jag skämdes över att jag inte mådde bra, över att jag inte nådde upp till andras förväntningar. Jag började inbilla mig att jag överdrev, att det inte va lika hemskt som jag kom ihåg det. Så jag utsatte mig för våldtäkter om och om igen. Umgicks med människor som jag visste skulle tvinga mig till sex. Bli kåta av att se skräcken lysa i mina ögon och min kropp försöka värja mig. Bli triggade av deras makt över mig. Jag ville så innerligt att det skulle kännas enklare, så jag skulle slippa ångesten och mardrömmarna. Men det blev aldrig enklare, ångesten ökade ikapp med våldtäkterna. En ond cirkel. Vuxna tyckte det var bra att jag vågade vara ute på nätterna igen. Att jag kunde umgås med killar. Ingen förstod vad som hände, ingen såg att jag försvann mer och mer. Blev instängd och apatisk. Inte full av livsglädje och framtidstro som så många andra.

 

Min framtida sambo visste om vad jag varit med om, vi var vänner redan då. Han visste att jag skulle bli ett lätt offer. Barn och ungdomar som blir utsatta för sexuellt våld löper väldigt stor risk att bli offer igen, han visste det. Han visste att jag var underlägsen. Att jag var så osäker på mig själv att jag slukade all uppmärksamhet jag kunde få. Att om han bara började försiktigt skulle jag se honom som snäll relativt vad andra utsatt mig för.

 

Jag önskar att mitt 14-åriga jag fick hjälp av vuxenvärlden. Att hon fick lära sig att hon var värd så mycket mer än ett sexredskap. Att någon höll henne i famnen genom ångesten istället för att låta henne fly ut i natten. Att någon berättade för henne och alla andra att hon inte var äcklig, att hon inte hade gjort fel. Att någon hjälpte henne att pussla ihop spillrorna så hon kunde växa och bli en stark ung kvinna. För då hade hon troligen slagit tillbaka vid första slaget 7 år senare, kallat honom jävla idiot och dragit. Istället blev hon återigen en rädd liten flicka som inte vågade annat än stanna. Övertygad om att våld var allt hon var värd.