Vi möts igen
Rättegångar.
Behöva se Honom i ögonen igen. Hotet, våldet och tvånget vibrerar i luften. Film på en av våldtäkterna visas. Han ler. Njuter. Jag blundar och repeterar tyst för mig själv "han gjorde fel, det är inte ditt fel. Fall inte tillbaka i hans makt". Filmen avslutas och jag hör frågan "Du gör inget motstånd, varken verbalt eller fysiskt, hur förmedlade du är du inte ville?".
Jag vill skrika "det brukar inte behövas åtdragna strypsnaror och knivar tryckta mot halsen när man har sex med en frivillig tjej!" Men jag orkar inte. All den kraft jag hållt ihop mig själv med försvinner. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna längre. Han lutar sig tillbaka och flinar. Känner sin makt återvända. Det återupprepas, film efter film visas. Jag ser hur hans leende växer när jag går sönder.
Då önskar jag att han aldrig åkt fast. Han kommer ändå aldrig att bli förloraren. Det kommer alltid att vara jag. Oavsett vilket straff han får så förlorade jag mer samma sekund som samhället valde hans sida. Om så bara för en sekund.
