detsomingenvetom

Mobilen blinkade. Missade samtal, olästa sms och olästa mejl. Smärtrehabiliteringen undrade nog varför jag inte var där. Johannes om lägenheten var färdigrenoverad. Lilla Oliver ville nog säga god morgon. Men jag orkade inte bry mig, jag låg bara i sängen. Insluten i mig själv, dränkt i mörker. Dag ut och dag in. Minnena och sorgen som all helgona rev upp vägrade lämna. Bilderna, ljuden och känslorna tog all energi. Men så kom han, herr Marceau, ända från Paris. Mikael släppte in honom. När jag inte ens orkade hälsa så la han sig brevid. Efter en lång stund tog han min hand och sa de magiska orden:

 

 

Jag hade föreställt mig den dagen så många gånger. Hur lyckan inte skulle få plats i kroppen. Hur jag skulle explodera av glädje. Hur jag skulle jubla, dansa omkring och berätta för hela världen hur fantastiskt livet är. Hur jag skulle fira i dagar och njuta av känslan av att ha en framtid. 

 

Så blev det inte. Tårarna började rinna. Jag vet inte om det var lättnad, chock eller glädje. Och jag förblev tyst. Tillslut viskade jag: "Tack. Tack för att du inte gav upp när alla andra gjorde det!".

 

Då fortsatte han, ord som har förändrat allting.

 

 

Den kvällen reste jag mig igen. Inte i det euforiska glädjerus jag hade längtat efter men med övertygelsen att livet är värt att kämpa för! Och framförallt att cancern fan inte ska vinna utan kamp! 

Vi satt som vanligt i en sjukhussäng, vi gjorde ofta det. Hon fångade upp mig dagen efter jag fick beskedet om min hjärnrtumör och sedan dess va det vi tillsammans mot cancern. Undersökningar, nya besked, uppvak, cellgifter, strålningar. Allt gjorde vi tillsammans.

 

Denna dagen skrattade vi mycket. För vi kunde skratta också, det är okej att skratta på onkologen. Men mitt i ett skratt förändrades stämningen. Jag visste vad det betydde. Det händer när verkligheten kommer ikapp, när inte ens skrattet räcker för att skjuta bort sanningen man lever i. Skrattet dör ut och hon fäste blicken långt ut genom fönstret. Hon satt så länge, jag var tyst och väntade. Jag behövde inte fråga, jag visste redan.

Tillslut vände hon sig mot mig, såg mig i ögonen och sa "Anna, du vet att jag kommer dö va?". Hela hennes kroppspråk bekräftade vad hon sa, våra samtal skulle aldrig mer handla om att vi kan dö utan om att hon kommer dö. Skillnaden är brutal.

Vilken frisk människa som helst hade genast börjat opponera sig, säga att det kommer bli bra. Att man ska sluta vara så negativ. Men vi visste båda två att det inte är det man behöver, lögner gör inte sanningen mindre smärtsam. Det va därför vi behövde varandra, för att vi förstod. Jag visste att hon behövde få vara precis så rädd som hon va. Att hon behövde sörga att hon aldrig skulle få se sitt barn växa upp. Men också att hon behövde få känna att det va skönt, att slippa ovissheten. Att döden skulle bli en befrielse. 

 

Likaväl som hon visste att jag behövde få sörga att jag skulle förlora henne. Att jag behövde få vara arg över att bli ensam kvar. Tycka det är orättvist att hon skulle få gå först och lämna mig med allt. För det är faktiskt så, det är inte bara den som ska dö som får känna. Det viktiga är att man gör det tillsammans, inte skjuter undan, inte förnekar. Man tröstar inte mindre bara för att man gråter själv, tvärtom. Döden gör ont, det måste den få göra. Det finns ingen styrka i att blunda.  

Vi grät och vi pratade, vi tog oss igenom det mörkaste. Såg till att den andras hjärta fortsatte att slå fast det kändes omöjligt. Tills det inte fanns mer, då skrattade vi igen. Hela kvällen skrattade vi, tillsammans med hennes familj. Hennes sista kväll kunde inte bli bättre.

Denna helgen är det all helgon. Jag har alltid gillat all helgon, det är fint att hedra. Att minnas. När alla andra haft halloween-fester har jag och mina vänner haft minnesdagar. Där sorg och tröst delats, inte bara för att minnas de döda utan för att visa varandra att det finns människor runt omkring. Ta hand om varandra, få alla att känna att tårar är precis lika okej som skratt. I år är det annorlunda, i år känns livet bara skit. Inte ens lena kaniner, glada barn på kalas och ulliga, gulliga glada får har kunnat få själen att le. Inombords har det varit mörkt, dränkt av saknad.

 

Senaste två åren har jag förlorat så många. På så jävla orättvisa sätt, vidriga sätt. Sorgen efter min son som knappt hann komma till jorden innan han fick gå igen, efter min vän som förlorade kampen mot cancern framför mina skräckslagna ögon, efter hon som inte hade samma tur som jag utan förlorade kampen mot ondskan. Blev mördad. Som jag inte kunde rädda. Minnena gör så jävla ont.

 

Att jag inte fattade att det var värkar, men det hade knappt börjat synas att jag var gravid. I själen gnager att jag kanske kunnat rädda honom, om jag bara fattat att den smärtan var annorlunda än den vanliga. Om jag åkt till sjukhuset direkt istället för att bita ihop. Om jag ansträngt mig lite mer för att göra henne fri från sin mördare, övertygat henne att fly. Om jag tagit min väns "Anna, du vet att jag kommer dö eller hur?" på större allvar, ringt på läkaren direkt. Om, om, om...

 

Jag känner paniken jag kände när jag födde honom, helt oförberedd. Huvudet minns hans första rörelser, första gången jag fick honom i famnen. Händerna minns känslan av att hans lilla kropp blev kall mot mitt bröst. Hur en stor del av mig försvann. Jag hör min väns lilla son gång på gång skaka min väns hand och säga "mamma vakna". Jag känner hans rädsla när jag höll om honom när läkarna rusade in, hur jag höll för hans ögon. Maktlösheten när jag insåg att min famn inte kunde skydda honom från den brutala verkligheten. 

 

Jag har förträngt, stängt in och stålsatt mig. Åkt till jobbet dagen efter. På de 5 dagarna borta från jobbet hade jag fått och förlorat det finaste i mitt liv. Men själen va redan så skadad, inte mottaglig för mer tyngd. Och kroppen så trasig att en förlossning varken gjorde till eller från. Hemma fanns han, arg över att barnet dog. Så hemma skulle innebära mer våld. Jag hade inget annat val än att återgå till jobbet. Vardagen. Jag berättade bara om min sons död för en vän, han skrattade. Ett litet litet barn, mitt barn, hade dött och han log. Skrattade hånfullt. Det skrattet är bland det hemskaste jag upplevt. Idag har han blivit pappa, jag tror inte, men jag hoppas, att han ångrade sitt skratt när hans barn föddes. Djupt. Därefter lovade jag mig själv att inte säga något till någon. Någonsin. Stänga in och aldrig mer känna. Jag skulle inte klara en vän till som skrattade.

 

Men psykologen har tjatat, sagt att saker måste släppas ut. Klaras upp oavsett hur ont det gör. Så i helgen öppnade jag dörren. En springa bara och ändå drunknar jag. Jag trodde jag skulle kunna minnas, våga känna. Men jag vill bara byta. Få dö och låta någon av de andra leva. Skulden över att vara den som fortfarande andas ligger som en tyngd över bröstet. 

 

Kanske är det som psykologen säger. Att det måste få göra ont. Så helvetes, jävla asont att smärtan blir fysisk. Att man spyr. Att det är okej att all kraft går åt till att försätta andas, att det är oundvikligt för att kunna ta sig vidare. Jag ska försöka att inte stänga dörren igen, fortsätta förtränga. Han lovar att jag kommer överleva, jag är tveksam..