detsomingenvetom

Jag har alltid älskat mitt hår, det har alltid varit perfekt! Sådär långt, tjockt, lagom glansigt och mjuk. Idag är det bara långt. Långt, tunt, bitvis helt borta och glanslöst. Fult.

 

Om man jämför mig idag med mig för fyra år sedan är det inte bara håret som förändrats, utan hela jag. Jag som levde då finns inte längre kvar. Jag som jobbade 70 timmar i veckan, hade hundkurser, umgicks med vänner, startade projekt. Jag som satsade, påverkade och klättrade. Jag som älskade varenda vaken minut. Det jaget är borta. Kvävt!

 

Förr blev jag ledsen och arg över att se alla människor som fastnat i en grå vardag. Som kommer till jobbet utan mål och ambitioner. Stannar fast de inte trivs, fast bristen på motivation är så låg att de inte längre gör ett bra jobb. Som inte längtar efter varje ny dag, oavsett arbete eller ledig. Människor som spenderar sin fritid framför en skärm i soffan eller sover bort timme efter timme. Människor som belönar sig med att göra ingenting, utan att förstå hur roligt livet är bara man gör något! Något man brinner för!

 

Idag är jag precis sån. Sån som jag lovade mig själv att aldrig bli. Sån som stannar i soffan för att jag inte orkar. Som, de få dagarna jag jobbar, gör det helt utan engagemang. Som sätter på Top Gear istället för att vara där det händer. Som backar ur, som gömmer sig för livet. Som blivit lika glanslös som håret.

 

Jag hatar det, hatar mig själv för det. 

 

 Under håret gömmer sig två stora ärr. Det krävdes över 70 häftklamrar för att få ihop såren. De vittnar om misshandel och cancer. Jag brukar dra undan håret och kolla på dem när självföraktet blir för stort. Påminna om att det är okej, att förutsättningarna är andra. Att ärren inom mig är ännu större, fortfarande blödande sår. Att det vissa dagar är en större bedrift att starta datorn idag än va det va att jobba 200 % för fyra år sedan. Livet förändras, framgång byts mot överlevnad.