detsomingenvetom

Jag sitter där i bänkraden. Det är en av många begravningar jag varit på, vid 24 års ålder har jag tappat räkningen. Men det är tvåsiffrigt antal, kanske till och med börjar med en tvåa. Släktingar och vänner har fått ett sista farväl. I många fall har det slitit sönder mig gång på gång, av saknad, sorg och ilska över att bli ensam kvar oväntat tidigt. I enstaka fall har personen hunnit bli gammal och dement, döden har varit mer naturlig. Lättare att acceptera. Men varenda gång har jag också gråtit av oro för den döda, över att döden var hemsk. Att den gjorde ont. Att man fastnar i sorg och ångest över att inte få vara kvar. Att man går vilse i en främmande värld.

 

Denna gång är det dock annorlunda. Jag och döden har lärt känna varandra, vi har under senaste åren levt nära varandra. Den är inte längre skrämmande och okänd. Jag har sett livet försvinna. Jag har hört de ångestfyllda skriken precis innan kniven träffar hjärtat och det blir tyst. Jag har bevittnat den obeskrivliga sorgen hos en mor när cancern tagit hennes dotter. Och hos ett litet barn som förlorar sin mamma.

 

Jag har också känt döden. Jag är känt den direkta paniken och dödsångesten när pistolen hålls mot tinningen. Jag har levt med den där vardagliga rädslan för att livet ska ta slut, att cancern ska vinna. Jag har legat vaken hela nätterna för att jag är rädd för att inte vakna igen om jag somnar. Jag har gråtit när arbetsdagen börjat ta slut i rädsla för att det är just den kvällen han ska gå för långt och ta mitt liv. Jag har känt ovissheten och det ogreppbara i att bara försvinna. Men när det varit som värst har jag också känt längtan efter döden, sett den som min vän. Min trygghet.

 

Men jag har också upplevt döden. Jag har dött. Jag vet hur det känns när kroppen är så svag att den inte orkar mer, att hjärtat slutar slå. Jag har känt hur kroppens alla celler kämpar i panik innan det på en sekund slår över till totalt lugn. Hur allt kaos runtomkring långsamt glider iväg, hur alla sinnen först förstärks och sedan stängs av och efterlämnar sig ett lugn. Total tystnad. Avslappning. Hur kampen tar slut. Men hjärtstartaren såg till att min kamp fortsatte. Jag och döden träffades men skildes åt, för den gången.

 

Jag har accepterat att jag inte vet vad som kommer hända, innerst inne tror jag att det bara tar slut. Att även känslan av lugn mattas ut, försvinner. Men jag tror att om jag bara tänker tillräckligt koncentrerat på min älskade döda mormor när jag känner att kroppen ger upp nästa gång så kommer jag att få se henne, då kommer vi att hinna träffas igen innan min hjärna dör. Att lugnet och mormor blir en fin avslutning.

 

När jag sitter där i bänken tröstar jag mig med att oavsett hur rädd han var innan hjärtat slutade slå så slutade det inte i panik. Det slutade med lugn. Jag vet att han inte lider, att ångesten inte följer med. Att lidandet finns kvar hos oss medan hans försvunnit. För det finns inget som gör ondare än att aldrig mer får se någon man älskar. 

En sommar har snart gått sedan jag återvände. Dagar, veckor och månader har passerat. Livet har passerat. Men det känns inte som mitt liv. Det känns inte som jag. Jag måste lämna mig själv för att kunna leva det liv som jag förväntas leva. Det är så mycket i vardagen som är omöjligt för mig. Kunna gå på en väg utan att söka skydd i panik. Kunna höra ett lås vridas utan känslan att bli inlåst. Kunna kramas utan känslan av att vara fast och slå mig loss. Kunna äta utan att spy. Inget av det skulle jag kunna göra om jag inte låtsades vara någon annan. Jag kollar på omgivningen och härmar. Försöker minnas hur man gör. Se om människor är rädda eller om det bara är jag. Om jag ska fly eller bara fortsätta gå. 

 

Det har gått framåt, tror jag. Vissa nätter har jag kunnat stanna på ett ställe hela natten. Ibland kör jag raka vägen istället för krokiga omvägar. Vissa människor kan använda en kniv i köket utan att jag flyr. Hatet börjar ta mindre plats. Det är stora framsteg, större än jag förstår. Det är sånt som jag måste påminna mig om varje dag, att det går framåt. Hur förlamande rädslan än kan vara så finns det hopp. Hopp om att jag en dag ska kunna känna mig trygg igen, om så bara för några minuter! 

Jag sitter på takterassen. Jag känner gräset under fötterna, vinden får löven att prassla och poolens vatten att skvalpa mot kanterna. Jag vet att det är fullt av liv på gatan nedanför men jag ser bara stadens alla tak som breder ut sig mot horisonten, hos mig är det stilla. Och det slår mig hur lyxigt jag har det, hur lyckligt lottad jag är. 

 

Då tänker jag inte på det lyxiga i att få tillgång till lugnet på en privat takterass och bara kunna ta hissen ner för att vara mitt i storstadspulsen. Jag tänker på möjligheten att inte orka mer, att kunna komma bort precis innan jag ger upp. För det är så André har fått mig att se det, innan jag ger upp. Jag såg en sista minuten biljett till tryggheten som att ge upp, som ett tecken på svaghet. Att  jag förlorade. Att jag aldrig skulle orka ta mig tillbaka igen. Nu är det annorlunda, jag ser det inte som en förlust utan bara ett stopp på vägen. Ett stopp som jag borde vara extremt tacksam över, inte skämmas för. 

 

Känslan av att vara jagad, iaktagen, gjorde mig livrädd. Jag såg honom överallt. Kroppen svarade med dödsångest, total stress. Minnena kom direkt. Händerna som ströp, det kalla stålet och det varma blodet som rann längst kroppen. Så verkliga, som att kastas tillbaka. Känslan vägrade försvinna, oavsett var jag åkte så fanns han där. Lungorna vägrade fyllas med luft, hjärtat skenade och kroppen skakade. Det var då jag bokade biljetten, jag visste att kroppen inte skulle orka länge till. Att jag inte skulle orka.  

 

Så fort jag möttes av Andrés öppna armar rann tårarna över. All rädsla, ångest, ilska, hat och sorg som jag tvingas stänga inne för att få vardagen att fungera grät jag ut. Han höll om och sa "Jag är så glad att du äntligen kan gråta, det är ettt stort steg!". Resten av tiden har jag förträngt livet där hemma, det jag inte orkar. Laddat upp batterierna i den trygghetsoas som han erbjuder.

 

Jag inser att det är ytterst få förunnat att inte orka mer. Att de flesta tvingas kämpa varje dag. Med rädsla och ångest eller vardag och räkningar. Att deras enda allernativ är att fortsätta orka eller förlora allt. Därför känner jag mig privilegad som mitt i helvetet kan välja att sluta kämpa ett par dagar utan att förlora någonting.