detsomingenvetom

Igår samlade jag kraft och åkte och sa hej till några fd kollegor som va i stan. Jag tycker kollegor är svårt, de blir en så stor del av ens liv och sedan när man slutar jobbet så försvinner alla bara. Samma dag som man går ut från jobbet sista dagen är man inte en i gänget längre och efter ett par månader vet man ingenting om varandra. Jag tycker det är jobbigt, blir så stor förändring.

 

Denna gång var det extra svårt. Det var människor från det jobbet jag va på under tiden som jag bodde med honom. De va till dem jag åkte efter långa nätter av misshandel och våldtäkter, efter cancerbesked och mordförsök. Det va de som stod ut med att jag var ledsen och vissa dagar knappt orkade jobba. De som tröstade, kramade, pratade och kompenserade utan att klaga. Utan att fråga. Utan att veta att de var de enda människorna jag träffade som inte ville skada, som visade att jag hade ett värde när tårarna torkades. Att de va hela min trygghet och enda möjlighet att samla kraft för att orka en natt till i hemmets mörker. Jag önskade ofta att jag kunde berätta vilken enorm skillnad de gjorde, hur mycket de betydde för mig.

 

Samtidigt visste jag att det pratades, att människor började undra. Att ingen fick ihop vad jag sa, vad han tvingade mig att säga. Han fortsatte att ljuga även när jag slutat via SMS, chatt och facebook. Jag vet inte vilka som blev inblandade och vet inte vad andra vet, därför tvekade jag på att träffas. Det blir svårt om människor som jag tycker så mycket om är arga för saker han skrivit i mitt namn. För att jag ljugit. 

 

Jag visste inte heller hur jag skulle reagera. De tillhör en tid som jag inte ens orkat börja bearbeta. Jag var orolig för att jag skulle slängas tillbaka. Känna rädslan och sorgen som jag kände då. Eller att saknaden efter den trygghet som de gav skulle bli för stark, att jag skulle vilja tillbaka. 

 

Känslorna stormade när vi träffades och jag visste inte vad jag skulle säga. Vad ska jag svara på "Vad gör du nu för tiden?" eller "Har det hänt något kul sen sist?". Hjärtat ville bara berätta allt som hänt, få förklara och få skrika TACK. Hjärnan vill undvika ämnet, så jag gjorde det. Svarade lite flyktigt om jobb och studier, undvek cellgifter och mordhot och hoppades att peruken skulle sitta fast. Det gjorde den och jag hoppas att vi kommer träffas fler gånger. Att jag någon gång ska orka säga tack!