detsomingenvetom

När jag anlände till André kollapsade min kropp. Jag var svårt undernärd, hade tvåsiffrigt antal sprickor och frakturer, lika många infekterade sår och cancern som jag inte fått behandla gjorde sig påmind. Jag som dagen tidigare hade klarat av att jobba orkade nu inte ens lyfta ögonlocken. Kroppens stressreaktion är fantastisk, den som får oss att överleva när våra liv hotas. I två år, oändligt lång, tid hade den orkat. Kämpat!  

 

Jag var traumatiserad och hölls neddrogad hela första tiden, jag klarade inget annat och kroppen behövde vila. Hjärtat, som stannat tidigare under de behandlingar han ändå låiti mig göra, behövde få slå lugnt för att orka fortsätta. Under tiden opererades jag, man räddade det man kunde. Och André såg också till att många av ärren försvann, bakades in i operationsärr som inte kommer synas eller blektes. Jag är honom evigt tacksam för det, att kunna se stora delar av mig själv utan att ständigt påminnas och slippa förklara är guld värt.

 

Det tog tid innan jag bestämde mig för om jag ville överleva eller inte, för det var det de handlade om. Jag förtjänade inte att leva. Han skulle ändå bara leta upp mig och mörda mig, så som han visat mig att man gör. Jag som tidigare jobbat långt över heltid samtidigt som jag pluggat, ansvarat för hela arbetslag och föreläst för hundratals var övertygad om att jag inte ens skulle kunna ta hand om mig själv. Det va lika bra att inte försöka.

 

Tillslut lyckades André övertala mig, jag började äta. Första, och största, steget. Min mage klarade inte av maten så jag åt och spydde om och om igen tills jag tillslut kunde behålla maten. Det va första gången jag faktsikt genomförde något på väldigt länge och några sekunder den veckan vågade jag tänka "Jag kanske kan". De få sekunderna blev avgörande.

 

Kroppen fick läka långsamt, verkligen läka. För min kropp som aldrig fått återhämta sig från något så gjorde det underverk. Näring och vila. Under tiden pratade jag och André mycket. Jag på svenska, han på franska. Jag grät och skrek medan han satt bredvid och funderade antagligen på sin forskning. Han förstod ändå inte vad jag sa, men det va så det behövde vara. Jag ville inte ha några råd, ledsna blickar eller välmenade kommentarer. Bara tid, tid och förståelse. Hela tiden uppmuntrade han mig, visade att jag kunde och ifrågasatte aldrig. Påpekade aldrig ett fel. Vände och vred på allt för att dölja mina misstag. Han försökte bevisa att jag inte var värdelös! 

 

Trots att kroppen fortfarande var sargad både fysiskt och psykiskt behövde jag göra något produktivt. Känna mig behövd, jobba. Jag blev erbjuden jobb och bostad hos André men valde att ta mig tillbaka till Sverige.

 

Han hade tagit ifrån mig allt, hela mitt liv. Nu behövde jag ta tillbaka det innan jag kunde bygga upp ett nytt. Inte fly. Jag hade inte börjat bearbeta allt som hänt och jag visste att jag behövde komma tillbaka för att kunna göra det. Enda sättet att övervinna rädsla är att möta den. Jag som precis vågat börja gå utanför de vaktade sjukhusportarna skulle tillbaka till Sverige, min mardröm.. Men jag gjorde det, jag åkte tillbaka!