detsomingenvetom

När jag anlände till André kollapsade min kropp. Jag var svårt undernärd, hade tvåsiffrigt antal sprickor och frakturer, lika många infekterade sår och cancern som jag inte fått behandla gjorde sig påmind. Jag som dagen tidigare hade klarat av att jobba orkade nu inte ens lyfta ögonlocken. Kroppens stressreaktion är fantastisk, den som får oss att överleva när våra liv hotas. I två år, oändligt lång, tid hade den orkat. Kämpat!  

 

Jag var traumatiserad och hölls neddrogad hela första tiden, jag klarade inget annat och kroppen behövde vila. Hjärtat, som stannat tidigare under de behandlingar han ändå låiti mig göra, behövde få slå lugnt för att orka fortsätta. Under tiden opererades jag, man räddade det man kunde. Och André såg också till att många av ärren försvann, bakades in i operationsärr som inte kommer synas eller blektes. Jag är honom evigt tacksam för det, att kunna se stora delar av mig själv utan att ständigt påminnas och slippa förklara är guld värt.

 

Det tog tid innan jag bestämde mig för om jag ville överleva eller inte, för det var det de handlade om. Jag förtjänade inte att leva. Han skulle ändå bara leta upp mig och mörda mig, så som han visat mig att man gör. Jag som tidigare jobbat långt över heltid samtidigt som jag pluggat, ansvarat för hela arbetslag och föreläst för hundratals var övertygad om att jag inte ens skulle kunna ta hand om mig själv. Det va lika bra att inte försöka.

 

Tillslut lyckades André övertala mig, jag började äta. Första, och största, steget. Min mage klarade inte av maten så jag åt och spydde om och om igen tills jag tillslut kunde behålla maten. Det va första gången jag faktsikt genomförde något på väldigt länge och några sekunder den veckan vågade jag tänka "Jag kanske kan". De få sekunderna blev avgörande.

 

Kroppen fick läka långsamt, verkligen läka. För min kropp som aldrig fått återhämta sig från något så gjorde det underverk. Näring och vila. Under tiden pratade jag och André mycket. Jag på svenska, han på franska. Jag grät och skrek medan han satt bredvid och funderade antagligen på sin forskning. Han förstod ändå inte vad jag sa, men det va så det behövde vara. Jag ville inte ha några råd, ledsna blickar eller välmenade kommentarer. Bara tid, tid och förståelse. Hela tiden uppmuntrade han mig, visade att jag kunde och ifrågasatte aldrig. Påpekade aldrig ett fel. Vände och vred på allt för att dölja mina misstag. Han försökte bevisa att jag inte var värdelös! 

 

Trots att kroppen fortfarande var sargad både fysiskt och psykiskt behövde jag göra något produktivt. Känna mig behövd, jobba. Jag blev erbjuden jobb och bostad hos André men valde att ta mig tillbaka till Sverige.

 

Han hade tagit ifrån mig allt, hela mitt liv. Nu behövde jag ta tillbaka det innan jag kunde bygga upp ett nytt. Inte fly. Jag hade inte börjat bearbeta allt som hänt och jag visste att jag behövde komma tillbaka för att kunna göra det. Enda sättet att övervinna rädsla är att möta den. Jag som precis vågat börja gå utanför de vaktade sjukhusportarna skulle tillbaka till Sverige, min mardröm.. Men jag gjorde det, jag åkte tillbaka! 

 

 

Han höll ett hårt tag i håret, drog mitt huvud bakåt och tryckte kniven mot halsen. Mannen som jag älskade, som va min bästa vän, hotade med att döda mig. 

 

Han som alltid tagit hand om mig, beskyddat och älskat skadade mig för första gången den kvällen. Han sa att jag förtjänade det, att han gjorde det för min skull. Jag höll med, fel ska straffas. Jag hade glömt tvättiden, det var fel. 

 

Sedan fortsatte det, han slog och jag älskade. I början hände det sällan. Han jobbade borta mycket och jag hade fortfarande vänner att andas ut hos. Men det dröjde inte så länge förrän de försvann eller började medverka i den psykiska misshandeln. Jag blev övertygad om att jag förtjänade varende slag och vartenda kränkande ord. Jag var en katastrof, han min enda räddning. Ingen annan stod ut, alla andra hade gett upp.

 

Tiden gick och hans kontroll över mig ökade. Han styrde mina vänner genom min telefon. Han hämtade mig från jobbet när alla andra åkt. Han tog alla mina pengar. Jag fick inte äta för jag var för tjock. Jag fick inte gå på mina cancerbehandlingar för jag förtjänade inte att bli frisk. Våldet tilltog. Han skar med knivar, brände med eld, våldtog, lät andra våldta och allt oftare kände jag pistolkulor flyga tätt förbi kroppen. Men svårast var det verbala. Fysisk smärta är en vanesak, psykisk misshandel skapar djupa sår. Går inte värja sig mot, inte att vänja sig vid. 

 

Livet blev ogreppbart. Varje sekund jag spenderade med han jag älskade fruktade jag samtidigt för mitt liv. Han som var min enda trygghet var också min största rädsla. Den enda som fortfarande älskade mig ibland, hatade mig oftast. Tillslut blev jag inte längre rädd när han ströp mig, jag slutade kämpa emot. Medvetslösheten blev en befrielse, en kort paus. Jag hoppades att han inte skulle nöja sig med medvetslös, alla han skulle hålla kvar en liten stund till. Hålla tills jag slapp vakna igen.

 

Men det gjorde han aldrig. Jag vaknade varje morgon, häftade ihop nattens sår med häftpistol, sminkade över blåmärken och åt stora mängder morfin. Han slog aldrig i ansiktet, sällan på armarna och skar under huden. Skadorna var enkla att dölja. Sedan gick jag till jobbet, en fristad. Utan sömn, mat, en cancersvag kropp och med stora smärtor va det svårt att le mot kunderna och släpa kartonger. Men tusen gånger enklare än att vara hemma. Och jag trodde att den dagen jag blev av med jobbet, den dagen skulle jag också dö.

 

Jag hoppades varje dag att någon skulle märka vad som skedde. Att någon skulle se bakom smink och leenden, förstå vad alla mina lögner berodde på. Förstå varför jag aldrig hade bråttom hem. Varför jag envisades med att jobba fast ja knappt orkade gå. Men alla valde att dömma. Chefer, vänner, sjukvårdspersonal. Alla intalade mig att jag var störd. Att jag ljög. Att jag inte hade jobbat om jag hade cancer. Att jag inte blivit slagen, för det fanns inga rättegångar. Jag trodde dem; jag var störd och han va frisk.  

 

Han tog mig till psykakuten ofta, sjukvårdspersonalen såg. Han skyllde på att jag självskadade och hade anorexi. Att jag tackade nej till cancerbehandling självmant. Att jag frivilligt hoppade i stormiga hav fast det egentligen va han som försökte dränka mig. De trodde honom, ingen frågade mig. 

 

Jag försökte rymma, men det var alltid någon som tipsade. Som drog mig tillbaka. Jag flyttade ihop med en annan kille som ville hjälpa mig, inte heller det funkade. Tillslut gick all kraft till att överleva, jag hade inget annat val än att stanna kvar.

 

När jag fick sluta jobbet blev jag inlåst nästan dygnet runt, förutom några föreläsningar jag genomförde och någon tenta. Vi hade flyttat ut på landet, långt till närmsta granne. En kväll när han tryckte pistolen mot min tinning sa jag "Du kan inte döda mig, det är inte värt det. Du kommer åka fast!". Han hånskrattade åt mig och sa "Jag kommer inte åka fast, det är ingen som skulle sakna dig. Ingen kommer någonsin undra var du är!". Jag visste att det var sant, jag hade förlorat. 

 

Tillslut bestämde han att jag skulle börja jobba igen. Vintern gjorde att täckande kläder ansågs normalt, han trodde ingen skulle märka något.Jag hade tur, obeskrivlig tur! Min nya arbetsledare blev orolig och tog upp det med sin chef. De valde att hjälpa istället för att dömma. De reagerade! En dag när jag skulle hem tog de in mig på kontoret. "Vi anar vad som händer dig, vi tänker inte släppa hem dig idag.". Jag nekade men de gav inte upp. Lät mig bli arg, gråta och ljuga! De trodde på mig, förstod att det va rädslan som ljög. De blev inte arga och de skrattade inte åt alla osammanhängande och osannolika förklaringar. De gav mig den tid jag behövde tills en liten, liten del av sanningen kom fram. Då tillkallades polisen. Jag satt där, livrädd. Inte för att han skulle döda mig eftersom jag skvallrat. Utan för livet. För att klara mig själv.

 

Jag klev ut genom dörren på polisstaionen efter timmar av förhör. Jag hade inget hem, inga pengar och inga vänner att kontakta. Jag började gå men orkade bara några meter. Den över två år långa stressreaktionen började släppa, jag sjönk ihop. Vinterkylan trängde in i min undernärda kropp där jag satt på bänken men jag var för avstängd för att bry mig. Det kändes som en vinst att få frysa ihjäl, att det inte var han som tog mitt liv. Jag hade bara en sista sak jag ville göra, jag skickade ett sms till min utländska läkare. Han visste. I'm free now. En kvart senare får jag en flygbiljett på mejlen. Jag frös inte ihjäl på en bänk den natten. Mitt liv räddades ännu en gång den dagen.